Idag är det tretton år sedan jag övermannades av den där kärleken som knockar en som nybliven förälder. Den kärlek som kopplar sitt grepp, som tar andan ifrån en, som uppfyller en med lycka, frid och en känsla av att man vet livets mening. Den kärlek som övervinner allt. Den kärlek som, när den väl en gång fötts, aldrig släpper taget. Aldrig.

Idag är det tretton år sedan jag höll min nyfödde förstfödde son, tittade in i Ansgars mörkblå ögon. Jag visste då att ingenting skulle vara för svårt, för tungt eller för omöjligt för att jag skulle förmå det, för hans skull. Jag visste det omedelbart och totalt, med en absolut säkerhet, en visshet som omedelbart satte sig i min ryggrad, min hjärna och mitt hjärta.

Och min ryggrad, min hjärna och mitt hjärta har kvar samma visshet idag. För nu vet jag. Jag har varit med om det som är för svårt, för tungt och för omöjligt – jag har levt utan honom. Och jag har förmått det, för något satte sig i ryggraden, hjärnan och hjärtat den där dagen, något som jag måste kalla kärlek, för det är det ord som kommer närmast av alla mina ord.

Den där kärleken som gav mig förmågan att uthärda den tyngsta sorg, att hoppas mitt i gråten, att bära mer känslor än jag någonsin burit, att leva ett liv som tycktes mig meningslöst i perioder. Den där kärleken som gav mig allt det, har burit mig när jag inte orkat bära mig själv. Barnet buret bär den vuxne. Och kärleken bär allt.

På Ansgars förlossning spelade vi Suzanne Vegas skiva Suzanne Vega från 1985. Några ord från sången Some Journey följer mig idag:

If we had met in a darkened room
Where people do not stay
But shadows touch and pass right through
And never see the day

Vi möttes, du och jag, Ansgar, i ett sådant där rum, där människor inte stannar kvar. Skuggor möttes, skuggor av de vi skulle kunna vara för varandra. Men vi hann inte riktigt börja hitta in i de relationerna, inte bli vana i att vara mor och son. Istället skilde döden oss åt, alltför snart, alltför slutgiltigt, och all den kärlek som föddes i det där rummet fick söka sitt utlopp på annat håll.

Men ändå vet jag – intensivt och innerligt – vem du är, och du vet vem jag är. Det är jag säker på.  Och när den dagen kommer att vi möts igen, kommer vi att känna igen varandra, med ryggrad, hjärta och hjärna. Jag tror det för att kärleken tror det, måste tro det.

We talk and talk, we tell the truth
There are no shadows here
But when I look into your eyes
I wonder what might have been here