Would you know my name
If I saw you in heaven?
Would it be the same
If I saw you in heaven?

Idag är årsdagen av Ansgars dop, hans nöddop. Årsdagen av den dagen då allt gick snett, då han blev riktigt allvarligt sjuk – då hans hjärta helt oväntat gav upp.

Början av den här sorgeperioden varje år ställer mig inför de fina dagarna, de friska dagarna. Att minnas dem är att minnas ett leende, en hjärteglädje, en lycka, som jag aldrig kan återskapa nu. En oskyldig glädje, en som bara kommer till den som inte mött tragedi.

Att minnas den 22-24 november är att minnas glädjen, lyckan, ruset av eufori.

Att minnas den 25-26 november är att minnas bråddjupet, djupdykningen, svärtan.

Så idag skriver jag till dig från de minnena, de där vi hade från spädbarnsintensiven, när vi inte visste vad som hänt, när vi bara visste att helvetet hade öppnat sig och slukat oss.

Time can bring you down, time can bend your knees
Time can break your heart, have you begging please

När jag var gravid med Ansgar kom Eric Claptons låt Tears in Heaven på radion en gång när vi körde bil. M och jag konstaterade att ingen av oss tyckte att det var en särskilt bra låt. Men, tillade jag förnumstigt, vi är knappast målgruppen. Det är en låt om att förlora barn och det har inte vi gjort, så vi kan inte veta om den är bra för dem som behöver låten.

Några månader senare tillhörde vi målgruppen, och frågan om huruvida låten är bra är irrelevant, nästan. För låten finns där ändå och påminner om att jag inte är ensam. Jag är en av de många föräldrar som förlorat barn. Ibland inbillar jag mig nästan att vi kan känna igen varandra, på skuggan, på något i hållningen. En slags lugn uppgivenhet i ansiktsmusklerna, en slags böjdhet i ryggen, ett slags tålamod som kommer sig av att man aldrig kan få det man mest av allt vill ha. Vi har fått lära oss att leva ändå.

I’ll find my way
Through night and day,
’Cause I know I just can’t stay
Here in heaven.

Vi som lever vidare ändå, vi har smakat på kunskapens träd på gott och ont och bär på vetskap som vi inte vill ha, på känslor vi inte vill ha känt, på en adrenalinsmak på tungan som liksom aldrig går över. Vi dör inte av detta, men vi lever inte av det heller. Inte på samma sätt som innan.

Kan det vara så att den stora sorgen har givit ett värdefullare liv? Ett som tar vara på glädjen och lyckan, som stannar intensivare i stunden, som vet att sätta värde på det som kan vara försvunnet på en sekund? Jag vet inte, men jag vet en sak. Om så är, att livet är mer medvetet nu, mer intensivt nu, så är det inte värt smärtan som orsakade det.

Beyond the door,
There’s peace I’m sure,
And I know there’ll be no more
Tears in heaven.

Men det finns en sak som vi vet, vi som förlorat någon vi älskar. Vi vet att vi har besparat dem smärtan att förlora oss. Vi har tagit den sorgen ifrån dem. Vi saknar, de saknar inte. Och det är klart att som tröst betraktat kanske det kan tyckas ganska klent. Men det är en sanning som växer när sorgen blir äldre.

Jag, som förlorade ett barn, inte fick göra något för honom, inte fick lägga mitt liv och min energi på hans liv – jag, som inte får köpa överdragsbyxor åt honom när det blir kallt, inte får hämta honom från en skolresa på en parkeringsplats mitt i natten, eller köpa hett åtrådda dataspel åt honom i julklapp, inte bära hans svettiga jumpakläder genom skolan när han stönar ”orka!” om sin träningsutrustning – jag, hans mor, får bära en sak åt honom: Sorgen. Den behöver inte han bära. Den blev min. Jag är mamman. Jag bär.

Jag bär den i min kropp och i min själ, i mitt ansikte och i min rygg. Jag bär den dag och natt, på årsdagar och vardagar, på helger och högtider, i det stora och i det lilla. Det är den sortens ryggsäck som man inte alltid tänker på men som ibland tynger varje steg. Men jag bär. Och jag bär med en trotsig stolthet – detta får jag göra för min son.

I must be strong and carry on
’Cause I know I don’t belong
Here in heaven.