Bloggen har för vana att köra en julkalender. Det här är inte de tunga sorgeinläggen utan de som går mer under rubriken ”Struntprat”. Det är nu bloggen släpper ner håret och festar loss lite och försöker dra roliga historier. Älgpoesi ska det vara, en dag. En årskrönika kan det bli, en annan dag. Och lite sådär som det blir ibland hos oss. Typ så.
Årets tema: ljus.
Först ut: Den outsinliga källa till glädje som ljusslingor är.

Och så kom den tiden när det var dags att gripa sig an lite adventsdekorationer.

jag: Du, S, kan väl sätta upp den där ljusslingan?
S: Visst.

Han springer och hämtar kartongen med glad min, på fixarhumör. Han lyfter locket på kartongen och jag ser det glada fixarhumöret försvinna snabbt som en Åsa Romson-tweet.

S: Eh… mamma.
jag: Ja.
S: Den här ljusslingan….
jag: Fin va?
S: Och… ful.
jag: Som livet självt.
S: Men mamma..
jag: Ja?
S: Den är trasslig.
jag: (så oskuldsfullt jag kan) Är den? Hur kan det ha gått till?
S: Den går inte att sätta upp.
jag: Joho då. Du som är så hjälpsam.
S: Mamma, det är typ knutar på sladden.
jag: Äsch, ta upp dem bara.
S: Nej. Det går inte.
jag: Va?!
S: NEJ. Jag gör det inte.
jag: Ni ungdomar. Ni är så —
S: Integritetsfyllda att ni är omöjliga att tvinga till meningslösa arbetsuppgifter?
jag: Jag hade tänkt säga svårlurade, men ja.
S: Trodde du att – trodde du att jag bara skulle trassla ut den? Utan att klaga? Utan att säga något? Utan att – – hur länge har du känt mig?
jag: Tja, tillräckligt länge för att veta att det inte skulle hända.
S: Exakt.
jag: Ge hit den så ska jag trassla upp den.
S: Kan vi inte bara kasta bort den och köpa en ny?
jag: Det pågår ett klimatmöte i Paris nu om att vi behöver rädda planeten.
S: Då är alla miljömänniskor där och kommer inte att märka om vi kastar bort det här trasslet och köper en ny.
jag: Nu ska vi se här (börjar trä sladdar genom knutar och runt ljus och bakom knopar) Spatialt tänkande, min vän. Din mamma är inte korkad. (djupt koncentrerad)
S: Mamma, lade ni undan den här ljusslingan utan att trassla ut den förra året?
jag: NEJ! Naturligtvis inte! Vad tror du?
S: Mamma…
jag: Det var inte förra året utan det här året. I januari.
S: Varför trasslade ni inte ut den?
jag: För att det är svårt.
S: Och du trodde att det skulle vara lättare nu?
jag: Jag trodde att jag skulle ha lärt mig att dupera dig nu.
S: Omöljigt!
jag: Jag vet.
S: Det är rätt roligt att titta på dig när du svettas.
jag: Japp.
S: Du ser så otroligt koncentrerad ut. Nästan som att du typ höll på att lista ut åttans tabell.
jag: Jag KAN åttans tabell.
S: Visst. Lika bra som du kan trassla ut sladdar.
jag: OK. Jag erkänner att det här var lite svårt.
S: Släng och köp en ny.
jag: Nej.
S: Men mamma, du gör ju på helt fel sätt! (tar trasslet, börjar trassla upp)
M: (kommer in) Men, skulle vi inte slänga det där gamla ljusslingetrasslet?
jag: Jag kom på en bättre metod. Mer miljövänlig.
M: Vad? Att S skulle trassla upp den eller?
S: (med händerna fulla av trassel) Japp. Men jag genomskådade henne, så hon fick göra det sjä—vänta lite nu.
M: Fick du S att göra det?
jag: Det handlar bara om att vara tillräckligt korkad så tar någon annan över.
S: Men — jag — jag genomskådade ju —-
jag: Ja, det gjorde du! (uppmuntrande) Dig kan man inte lura!
S: Men nu har jag trasslat upp hela….
jag: Japp.
S: Alltså i den här familjen är det omöjligt att gissa om jag fått smarthetsgener eller dumhetsgener.
jag: Smarthet! För att jag är smart!
S: Men varför gick jag på det då?
jag: För att jag är smartare.
S: Men i så fall… vänta lite nu här.
jag: Vad?
S: Påminner inte det här väldigt mycket om hur du fick pappa att laga den där radion som han ville slänga?
jag: (med den där jätteoskyldiga rösten igen) Va?!
S: Ja, han ville ju kasta radion och då sade du att du skulle laga den och sedan började du angripa den med ett skjutmått och då gick pappa och tog fram en krysskruvmejsel för att visa dig hur man öppnar en radio och då — innan man visste ordet av hade han…
jag: (med en snabb blick på M) … hade han visat mig hur man öppnade radion.
S: Och sedan….
jag: Och sedan minns jag ingenting men nu funkar den ju!
S: Men pappa… är ju inte dum. Han lagade radion.
jag: Exakt. Han behövde bara få lite hjälp med de där etiska aspekterna.
S: Etiska.
jag: Ja, med miljön och så. Så att vi inte behövde slänga den.
S: ”Vi” inte behövde slänga den.
jag: Egentligen kan man säga att det är ett samarbete.
M: Ett äktenskap, helt enkelt.
jag: Vi hjälps åt.
M: Tar hand om saker tillsammans.
S: Men trasslar inte upp sladdar.
jag: Nej, men det behövs ju inte. De trasslar upp sig själva, kan man säga.
M: Och så räddar vi miljön.
S: Ni är omöjliga.
jag: Men du är möjlig.
S: Nu vet jag inte om det här är lite fint eller lite fult.
jag: Lite fint.
M: Lite fult också.
S: OK.
jag: Som livet självt!
M: Som livet.
S: Ska vi sätta upp ljusslingan nu då?
M: Japp, kom så går vi.
jag: Jag vet inte. Den är ju ganska fin nu när den ligger i förpackningen. Vi kanske inte ska störa den.
M: Ska vi inte sätta upp den?
S: VA?!
jag: Titta vad ordentlig den ser ut!
M: Men vi måste ju sätta upp den nu när den går att sätta upp.
jag: Men då måste vi trassla ut den igen i januari!
M: Äsch, nej, det behöver vi inte. S kan göra det i december.
jag: Men han kommer förmodligen inte gå på det igen.
(båda av oss tittar på S)
S: Menar ni att jag kommer att få välja på att antingen ha trasslat upp vår ljusslinga helt i onödan så att den kan ligga fint i sin låda eller att ha trasslat upp den så att jag kommer att få trassla upp den igen nästa år?
jag: Japp.
M: Bra val va?
S: Nu vet jag inte om det här är bra eller dåligt igen.
jag: Bra.
M: Och dåligt.
S: Som livet självt.