Ibland vänder sig världen upp och ner, ut och in.

Han som sitter där, han har inget.
De runt omkring, de har.
De har stora paket som de köpt.
De har varit på en restaurang och ätit lunch.
Några av dem ser honom sitta där, stoppar handen i fickan, hittar mynt, tar upp dem utan att titta på dem, och lägger i hans papperskopp. Utan att titta på dem. Utan att fundera.
Utan att sakna de där pengarna, någonsin.

Men han vet vad varje krona är värd, vad varje krona gör.

Jag undrar om han vet hur det känns att gå omkring och inte fundera över pengar.
Jag undrar vilket liv han kom ifrån: kunde han en gång delta i julkommersen utan oro, utan en tanke på morgondagen?
Jag undrar om han kom från ett liv där han kunde ge till tiggare.

Och sedan ser jag det.

Han kan ge till tiggare.
Han ger till tiggare.
Han, som inget har, som någon vänlig själ gav en varmkorv nyss.
Han ger.

De flockas runt honom, ivriga att dela.
Två av dem har krupit upp i hans knä.
Resten bildar en liten församling runt honom.
Hans varmkorv är inte hans varmkorv, det är deras varmkorv.

Han ger med samma lätthet som de där som tog upp mynt utan att titta på dem.
Han ger av det han fick. Han ger för att han kan. Han ger för att han vet vad det är värt.

Och någonting i blicken som han riktar mot de där som delar hans korvbröd är så ljust att jag blir bländad,
så ljust att hela gatan plötsligt badar i skenet från hans blick.

Och alla etiska dilemman som vi grubblar över inför tiggare och delande försvinner i det där ljuset, som troll i gryningsljus,
allt står klart i en ögonblicksvision när jag fångas av det ljus som lyser ur hans ögon, ur hans erfarenhet, ur hans livsglädje.

En sekund tycks det mig som att han bjudit in till en överdådsfest, att han ropar till sina vänner, de i hans knä och de runt omkring honom: ”Titta, jag fick! Så jag ger er!”
Och den sekunden är festen och glädjen hans, och jag är den som står utanför och tittar in.

Vi som går där med de där paketen, på väg från våra restauranger, tittar plötsligt på ett överflöd vi inte kan förstå.
Vi, som inte är med på hans fest, som inte kan delta i glädjen som brödsmulor ger, vi är de fattiga nu.
Vi är utanför.

Ibland vänder sig världen ut och in, upp och ner.

Och ibland ska himlens fåglar och världens fattiga ha en fest som ingen annan kommer att förstå.
Ibland ska en mans blick lysa upp en hel gata med ett ljus som är himmelskt.

Foto: Tiina Kiveliö