M och jag sitter vid varsin dator, jag för att dammsuga Facebook på dagens skörd av spänning och äventyr, och M för att se om det har kommit några nya rön om höns på sistone (saker som män behöver lära sig: Det kommer inte nya rön om höns. Höns är nämligen fåglar. De är sig lika från sekel till sekel, från år till år, från generation till generation. saker som män inte behöver lära sig: Fruar är möjligen också sig lika från tid till annan).

Ungefär så här.

jag: Det hände en väldigt konstig sak när jag skulle kliva på bussen idag.
M: (suckar)
jag: Vill du inte höra vad det var?
M: Råkade du knuffa av någon igen?
jag: Nej! Nej. Det var bara en enda gång för flera å- måna- ve- da— för länge sen.
M: Vad hände då?
jag: Busschauffören liksom tittade på mig. Så här. (demonstrerar)
M: OK.
jag: Intressant va?
M: Jätte. Jätteintressant.
jag: Ja, för du brukar också titta på mig sådär.
M: OK.
jag: Och jag tänkte att det var så konstigt att busschauffören hade exakt samma blick. Liksom lite ljus sådär. Lite som om busschauffören liksom – ja, tittade på mig och sedan tittade bort, men sedan tittade på mig direkt igen, som att han inte kunde slita blicken ifrån mig riktigt, eller liksom som om han inte trodde att jag fanns på riktigt – du vet. Så där som du brukar titta på mig…
M: Mmmm.
jag: …och jag tänkte att det fanns bara en slutsats att dra.
M: Få se nu här. Du hade INTE knuffat av någon den här gången.
jag: ”Den här gången”… som att jag brukar råka knuffa av folk när jag går ombord på bussen. Det var bara en gång. Och det var en väldigt liten tant. En VÄLDIGT liten tant. Nästan osynlig.
M: Mmm. Men busschauffören tittade alltså så där på dig, fast du inte hade –
jag: Jag gjorde ingenting. INGET alls. Jag bara gick på bussen som vanl— som en vanlig— som en vuxen.
M: Och busschauffören tittade på dig och tittade bort och tittade igen och…
jag: Ja. Det finns bara en slutsats man kan dra.
M: OK.
jag: Busschauffören måste i hemlighet älska mig.
M: O. K. (paus) O…. (paus) K (paus).
jag: Eftersom du vet, ja, du tittar ju på mig så där. Och du älskar ju mig.
M: Mmm.
jag: Väldigt mycket och så.
M: Mmmm.
jag: Och om busschauffören tittar på mig på samma sätt…
M: Mmmmm.
jag: Jag har ingen annan förklaring.
M: Nä. Nä, det vore ju orimligt att det fanns någon annan förklaring.
jag: När jag tänker på saken händer det rätt ofta att folk tittar så där på mig.
M: Det kanske är många som älskar dig.
jag: Kanske… alla?
M: Få se nu här, har du sett den här busschauffören ofta?
jag: Nej. Nej! Det är det som är så mystiskt. Jag tror aldrig jag har sett honom förut.
M: Och ändå drabbades han av en så plötslig oförklarlig kärlek till dig.
jag: Det är klart, man har väl en viss utstrålning.
M: Verkligen.
jag: Vadå?
M: Jag sade bara ”verkligen”. Inte alls ironiskt eller så. Bara konstaterande. Du vet, så där: ”Verkligen”. Verk-li-gen.
jag: OK.
M: Och du — hur ska jag uttrycka det här — du gjorde inget — speciellt — som kan ha satt igång den här oförklarl– jag menar den här fullt begripliga men ändå så fantastiska kärleken?
jag: Det konstiga är att —
M: (med en lugn förtröstan) Ja?
jag: Jag gjorde inget särskilt vackert eller så.
M: OK.
jag: Jag bara… du vet… jag har ju annat att tänka på än sådana där vardagliga saker.
M: Jag vet.
jag: Så jag råkade ta fel på mitt busskort och —
M: Ditt bankkort?
jag: Nej. Jag råkade ta fel på mitt busskort och mitt —
M: Ditt id-kort?
jag: Nej! Vem är det som berättar den här historien? Jag råkade ta lite lite fel på mitt busskort och mitt glasögonfordral.
M: Jepp. I knew it.
jag: Vadå? Det kan väl hända vem som helst?
M: Och då tittade busschauffören konstigt på dig?
jag: Inte konstigt. Liksom lite förundrat och förtjust.
M: OK, och då tittade busschauffören lite förundrat och förtjust på dig?
jag: Nej, det tror jag inte. Inte då.
M: OK.
jag: Nej, för sedan insåg jag plötsligt att det som jag höll upp mot den där – vad heter det? – pipmojjen inte var mitt busskort utan mitt glasögonfordral och då tyckte jag en kort sekund att det kanske var lite lite pinsamt.
M: Nä?
jag: Så för att inte göra så stor affär av det… du vet, så att alla skulle märka vad jag höll på med och så…
M: Mmm.
jag. Så tänkte jag att jag skulle försöka släta över det lite.
M: Så du låtsades att du hade tagit fram glasögonfordralet med flit? För att läsa något?
jag: Nej! Nej, det vore kanske lite för simpelt.
M: Så klart.
jag: Nej, jag tänkte att det bästa vore om jag istället gjorde så lite som möjligt annorlunda än det normala stiga-på-bussen-förfarandet. För det var rätt mycket folk som skulle på och så, du vet.
M: Mmm. Jag kan se det framför mig.
jag: Så hellre än att hålla på och krångla och ha mig så valde jag den lättaste utvägen.
M: Åh! Gjorde du?
jag: Ja! Du behöver inte låta så förvånat. Jag är vuxen, faktiskt.
M: Så du tog fram busskortet —
jag: Nej. Förstås inte. Jag pep.
M: Du…
jag: Pep. Så här! (piper)
M: För att….
jag: För att alla skulle tro att det var maskinen så klart och släppa ombord mig ändå.
M: Du pep så att det skulle låta som att du höll upp ditt busskort?
jag: Exakt.
M: Så du pep jättehögt i bussen medan du höll upp ditt glasögonfordral mot kortläsaren?
jag: Kortläsaren! Exakt! Det är ju så det heter. Inte pipmojjen.
M: Nej.
jag: Kortläsaren!
M: Och då… då tittade busschauffören…
jag. Nej, inte då. Då tittade ganska mycket folk på mig, och jag skulle bara sätta mig lite när busschauffören…
M: Tittade sådär förundrat och förtjust och…
jag: Nej, han tittade lite irriterat och frågade om jag inte hade ett giltigt färdmedel.
M: Så gör ju ofta folk som är förundrade och förtjusta.
jag: Ja.
M: Och då… då tog du förstås fram ditt busskort?
jag: Ja.
M: Bra.
jag: Eller jag skulle ha gjort det.
M: OK.
jag: Men jag hade liksom råkat ge det till tiggaren.
M: OK.
jag: Så där du vet som man gör. Istället för en tjuga.
M: Mmm.
jag: Och då bad jag bussen vänta.
M: Sådär du vet som man gör.
jag. Ja, och så trängde jag mig ut och bytte busskortet mot tjugan som jag borde ha gett till tiggaren.
M: Mmm. Tittade tiggaren på dig liksom förundrat och — jag glömde vad jag skulle säga.
jag: Och sedan trängde jag mig fram igen och —
M: Du trängde dig förbi kön?
jag: Ja.
M: För att…
jag: Jag glömde liksom att det inte var min tur längre.
M: Och busschauffören…
jag: Han tittade inte på mig just då, för han höll på att ta hand om…
M: En liten tant som du råkat knuffa av bussen när du gick på?
jag: Nej! NEJ! N E J! Det var ju bara en gång sade jag ju. För — jättelängesen.
M: Så han höll på att ta hand om… (paus medan ett visst mummel hörs) Ursäkta, jag hörde inte?
jag: En medelstor tant som jag hade råkat knuffa av bussen när jag gick på.
M: Ah.
jag: Det är en HELT annan sak.
M: Verkligen. Verk-li-gen.
jag. Och sedan pep jag mitt kort – inte mitt bankkort eller något utan mitt riktiga busskort –  och gick och satte mig på min plats.
M: Och då tittade busschauffören—
jag: Han kan ha gjort det.
M: Vadå?
jag: Han kan ha tittat på mig redan då.
M: ”Redan då”.
jag: Ja, för jag såg inte riktigt. För jag var lite upptagen. När jag satte mig lyckades jag liksom trassla in mitt säkerhetsbälte i — du vet hur fullt det alltid är på de där bussarna?
M: Jaaaa.
jag: Så jag satte mig bredvid en lit – en – en person vars utseende och ålder och kön vi kan låta vara onämnt.
M: Men det var i själva verket en liten tant.
jag: Ja
M: Samma lilla tant som du en gång…
jag: Det kan vi inte veta. Det kan ha varit hennes syster.
M: OK.
jag: Hon såg i och för sig lite förskräckt ut.
M: Inte förundrad och förtjust?
jag: Kan ha varit förundrad och förtjust. Jag vet inte, jag hann inte se. För jag var just då rätt upptagen av att jag hade råkat trassla in mitt säkerhetsbälte i hennes..
M: I hennes…?
jag: Handväska.
M: Ah.
jag: Och hon var kanske lite förskräckt.
M: Osannolikt under omständigheterna.
jag: Så hon råkade trycka på nödstoppsknappen.
M: OK.
jag: Nämnde jag att bussen hade börjat gå vid det laget?
M: Nej.
jag: Men det hade den. Och då tryckte hon på nödstopps – eller det kan ha varit jag som råkade komma åt den när jag…
M: OK.
jag: Iallafall så var det då som busschauffören kom bak till oss och frågade vad som hänt och den lilla tanten valde ståplats och busschauffören… ja. Han tittade sådär på mig.
M: Förundrat och förtjust.
jag: Ja.
M: Så där som jag brukar titta på dig.
jag: Ja.
M: Så nu undrar du om jag tror att busschauffören är hemligt förälskad i dig?
jag: Tja.
M: Jag vet inte riktigt vad jag ska svara.
jag: För att du inte vill oroa mitt känsliga hjärta?
M: …. Typ.
jag. OK. Men jag undrar fortfarande varför folk tittar sådär på mig ibland.
M: Det kan vara ett bevis på att deras vardag är lite tråkig och så. Och att de.. upplever.. eller jag menar – uppskattar att du finns och liksom…
jag: Liksom förljuvar den?
M: Man KAN uttrycka det så.
jag: Men man kan använda andra termer också?
M: Ja.
jag: Jag tror ändå jag nöjer mig med det där ”förljuvar”.
M: Ja, älskling.
jag: Förtjust, förundrat och förljuvar.
M: Ja, älskling.
jag: Nu tittar du sådär på mig igen.
M: För att du förljuvar min tillvaro.
jag: Så du är inte orolig för att jag skulle rymma med busschauffören?
M: Nä. Och… Jag är inte heller orolig för att busschauffören rymmer med dig.
jag: Vad fint älskling.
M: Ja.

Och så läste vi vidare.