Så december är stressigt och regnigt och stormigt och det kan vara lätt att bli lite less mitt i alla förberedelser och jobbgrejer och annat. När adventsluckor inte tycks öppnas så mycket för en, som att slå igen om en. Då kan det vara så väl att man har en person i sin närhet som har en förmåga att se det goda i det lilla.

S: Du vet när katten klöste mig häromdagen? Jag blev ledsen först, men nu blev jag glad.
jag: Det var… oväntat.
S: Ja, men jag kom på en sak som gjorde mig så glad.
jag: En sak med att katten klöste dig?
S: Japp!
jag: En GLAD sak med att katten klöste dig?
S: Ja!
jag: Vadå?
S: Den klöste en smiley!
jag: Eh…
S: (visar)
S: Ser du, ögonen ovanför och så en mun. En smiley!
jag: Jag ser. Det är… en smiley.
S: Ett meddelande från min katt! För att han älskar mig.
jag: En tatuering liksom. Kattkärlek.
S: Ja!
jag: Bara en sak…
S: Vad?
jag: Det är inte en sådan väldigt glad smiley.
S: Nej.
jag: En ganska ledsen smiley skulle man nästan kunna säga.
S: Det är sant. (ser lite ledsen ut själv)
jag: Sorry.
S: Det gör inget. (tänker)
jag: Jo, förlåt om jag förstörde själva det roliga med att bli riven av katten.
S: Det gjorde du inte! (tänker)
jag: Det var ju skönt.
S: (har tänkt klart) Det gjorde inget alls! Du gjorde det bara BÄTTRE!
jag: O… K…
S: Jo! På riktigt! För det var faktiskt en sak som bekymrade mig lite grann, hur katten skulle kunna vilja göra en glad smiley på mig när det gjorde ont på mig.
jag: OK.
S: Men nu ser jag ju att den gjorde en ledsen smiley: Han ville säga ”förlåt att jag gjorde dig illa!”
jag: OK.
S: Det är ju LYSANDE!
jag: Verkligen väldigt begåvat.
S: För han älskar mig! Verkligen!
jag: Fint.
S: Det är fint. Kattkärlek.
jag: Mmm.
S: Underbart faktiskt.
jag: Jag älskar dig också. Och jag kommer inte att riva dig.
S: Men det gör inget mamma. Jag är glad ändå.

Och det är han ju.