Du har bott så länge i natten, så länge i mörkret, så länge i ensamheten. Det som har varit har varit ditt mörker och din envisa längtan till natten, till sömnen, till intigheten.

Sådant gör sorgen, den gör dig till nattens barn. Den gör mycket annat också, men det är sorgens tröst: Natten. Varje tendens till mörker och vila tar du emot med tacksamhet, bär du ömt till din säng och ditt hägn, vilar du mot i en gemenskap som mer än gärna får uppsluka dig, bara du får vara där, i natten.

Natten har varit din vän och ditt hem, silkesmörker, sidensvärta, behaglig, avskärmande, neutral.

Och en dag ska gryningen komma, och den ska ha färger igen. Du ska blinka lite förvånat mot gryningen, förvånad över vilken värme det kan rymmas i en skär nyans på himlen, blinka lite förvånat och gnugga dig i ögonen, och se dig om.

När du gnuggar dig i ögonen ska någonting hända. Du vet hur linsen liksom kan rubbas av en tårdroppe, så att allting ser aningens annorlunda ut, som trickfilmat, som magiskt? Så ska det vara, denna dag, och plötsligt ska du se något bortom gråheten och bortom vardagen. Plötsligt ska du se att det finns andra därute, andra som bär din sorg och din smärta – eller sin sorg och sin smärta, men de liknar dina.

Du ska gnugga ögonen igen, i ett försök att hålla kvar bilden, och denna dag, just den här dagen, när gryningen var rosa och lovade att det fanns värme, just den här dagen ska det gå att hålla kvar bilden.

Den stannar framför dig, som en pausad film, tydlig i konturerna. Du upptäcker att du kan röra dig i bilden, gå runt och titta på baksidan av saker, se vinklar du inte ser annars. Allt står still, men du rör dig, och du ska upptäcka att ditt första intryck var sant. Ja. Så är det.

Det finns andra.

I gryningens bleka ljus ska du se dem, fast du inte känner dem, se konturer och ljusspel över ansikten, se den blick som du vet att dina ögon har.

De är bleka, de är härjade av skuggor, de är långt borta – de är kanske på internet – men de finns. Just de som du inte trodde fanns, de finns. De finns där, och de delar med sig, av sin blekhet, av sina skuggor. De är beredda att vara en del av din film. De är beredda att kasta sitt ljus över din gryning.

Och gryningen övergår i dager. Himlens färger förändras, för ingen film kan pausad i evighet. Gryningen exploderar i rosa och rött och försvinner, dagsljuset, det obarmhärtiga, vardagliga, kommer över dig.

Men på din näthinna finns det kvar, inbränt i ditt öga för alltid: Det finns andra. De finns därute. Du är inte ensam.

Så du och din blekhet, du och dina skuggor, ni ska tacka gryningen, ni ska tacka skuggorna, ni ska tacka internet.

Det kommer, efter natten, en gryning. Det kommer, efter gryningen, en ny dag.

Och den dagen, denna dagen, har du vänner. Likasinnade. Bleka, skuggiga. Som du.

Och efter dagen väntar natten på dig igen. Beredd med sitt mörker, sin svärta, sin sömn. Och du ska möta henne med tacksamhet, med igenkännandets trygghet, men du ska upptäcka att du inte längtade efter henne denna dag.

Du vilar i natten. Men du längtar, för första gången, efter något annat än mörkret.

För runt hörnet väntar gryningen. Det rosa. De bleka. Skuggorna som lovar att det finns en värld där du är förstådd.