Vi vuxna, vi föräldrar, som på vuxetvis har stressat från möten och köer för att hinna hit, möts utanför förskolans grind, på väg in på sommarfesten.

Vi ska snart, väldigt snart, lägga av oss all vår vuxna värdighet. Det eviga mailandet, det ska förgå. Rösten i handsfreen, den ska tystna. Det professionella leendet, det ska förgå. Ty vår vuxenhet är begränsad, vår värdighet är begränsad. Och när det fullkomliga kommer, ska det begränsade förgå.

Nu kommer det mest fullkomliga vi har i detta liv: Våra barn. De tågar in på led på den lilla scenen: Finaste kläderna, blygaste leendena, bästisen eller fröken hårt, hårt i handen. Uppfyllda av dagens betydelse, av sin egen betydelse. Det begränsade i oss vuxna förgår. Och så börjar sången.

Den som kan sjunga på både människors och änglars språk, men saknar förskolesångens tillitsfulla klang, är bara en ekande brons, en skrällande cymbal. Den om har profetisk gåva, och känner alla hemligheter, men saknar barnens förmåga att få den falskaste sommarsång att klinga som en himmelsk kör, har ingenting vunnit.

Och för mig är det sista förskolesommarfesten, sista gången jag har barn på dagis, sista gången mina ögon tåras i den där sällsamma kombinationen av rördhet och skratt, sista gången jag förundras som bara en förälder kan förundras, över den magiska tillvaro barnen har på dagarna, omgivna av lek, lärande och pedagoger som kombinerar oändlig ork, oändlig lekfullhet och oändligt tålamod på ett sätt som bara dagisfröknar kan.

Dagisfröknar är tålmodiga och goda. De är inte stridslystna, inte skrytsamma, inte själviska. De brusar inte upp, de vill inte någon något ont. Allt bär de, allt tror de, allt hoppas de, allt uthärdar de.

Och nu lyfter jag blicken från förskolepedagogerna och barnen, från mitt barn, från alla barn, och tittar på föräldrarna om står där. Våra ögon är likadana, rörda, liksom mjuka, fyllda av något som vuxnas ögon bara fyll av när de tittar på sina barn. Fyllda, kanske, av den där himmelska musiken som Idas sommarvisa, framförd i olika tonarter, olika takt och med olika musikalisk skicklighet, kan frammana. Fyllda av magi, fyllda av ömhet, fyllda av universums starkaste kraft. 

När jag var ett barn, talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men nu sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Livet har blivit som en gåtfull spegelbild, men genom barnen ser jag ansiktet mot ansikte. Numera är min kunskap begränsad, men i barnens ansikten anar jag något annat, något helgjutet, evigt, fullständigt som Guds kunskap om mig.

Och nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre. Och störst av dem är kärleken.