Hönsen sover på sina pinnar. Kycklingarna, som inte har börjat sitta på pinnar än, sover under redena. De sitter tätt, tätt och när en av dem vaknar till, vaknar alla, som en våg som reser sig på ett hav i stiltje. Sedan somnar de igen, också i en enda rörelse. Att vara kyckling är att vara mer flock än individ.

Blommorna sover, när vi går tillbaka till huset. Böjda huvuden, slutna kronblad. Inte ens blommor kan ge ut skönhet hela tiden. Ibland måste man få krypa in i sitt skal och bara vila. Det gör blommor, de är kloka.

Och i huset sover barnen. E sover med en docka och en nallebjörn, skyddad på två flanker  av barndomens klassiska väktare. Hon sover nog gott, för öppen bredvid henne ligger Sagan om den lilla, lilla gumman – öppen på den mest dramatiska sidan: ”Men då kom den lilla, lilla gumman in och sade ”Sjas katta!”” E älskar dramatik. Jag är övertygad om att hon valde att sluta bläddra där, för att riktigt ligga och gotta sig åt detta episka ögonblick. Och somnat mitt i stormen.

S sover också med sin kvällsläsning intill sig. Det är Kapten Kalsong och invasionen av de osannolikt ondskefulla mattanterna från yttre rymden (och de minst lika grymma zombienördarna i skolmatsalen), en bok vars titel fick storasyster att säga något snobbigt om småbarnsböcker – men det är en boktitel med sex fyrstaviga ord i. Det är ganska imponerande ändå. Och den har lockat till läsning, han är framme vid sista kapitlet.

A har somnat med ett komplicerat Lego Star Wars-bygge på bordet bredvid sig. Han bygger om det – nu utan ritning. För det blir intressantare då. Chewbacca tronar längst upp på rymdskeppet, för att det, enligt A, är mysigt om man vaknar mitt i natten och får se Chewbacca det första man ser. Jag är osäker på om just ordet ”mysigt” är det ord jag skulle använda i det läget. Ändå inbillar jag mig att Chewbacca blinkar åt mig när jag går förbi. Det är som att vi hör ihop, vi som vakar i natten.

H sover i ett tonårsrum fyllt av fan art och det första hon vill se när hon vaknar är att hennes telefon har fulladdat batteri, så den tål en dag full av Instagram och Snapchat. Jag kollar en gång jag med – alla sladdar är i och laddningen funkar. Instagram och Snapchat är viktiga –  laddsladdar, de med, förmedlar den ork tonåringar behöver för att mäkta med föräldrar och syskon.

M sover. Det första han kommer att se när han vaknar är en väckarklocka som med hotfullt röda siffror och gällt ringande talar om att det är dags att fara till jobbet.

Men jag är inte den enda som är vaken. Vi är två denna natt, två som funderar över vem som ska ta första vakten, två som tycker att nattetid innebär en härlig kombinationen av egentid och ansvar, två som ser på varandra i respekt för en trogen kamrat i mörkrets timmar.

För jag och hunden delar den här tiden, när huset tystnar och livet vilar. Det är vår tid. Då sitter vi i soffan och möter natten, då andas vi i takt och vilar i att detta stimmiga, livfulla, högljudda, pratsamma hushåll nu lagt sig till nattero. Vi ser på varandra och vet, bara vet, att den andra tänker detsamma: ”De är goa när de är vakna. Men de är ljuvliga när de sover.”

Och snart sover hunden också, och strax därpå jag med.

Och då vakar Chewbacca.