Sällan har någon varit så stolt som S när han kom till dagis med sina nya Pippikläder imorse. Han valde att dagen till ära ta Pippikläder från topp till tå, och detta alldeles obekymrad om att de inte matchade i färg. Jag kan säga att jag är en sådan där mammaledig som dräller omkring i träningsbyxor och t-shirt men jag – hrrmpf! – MATCHAR iallafall alltid. Men M har pratat lite snällt med mig och vi har bestämt att jag inte får tvinga barnen att matcha. Så nu blev det Pippitröja, Pippibyxor och – jorå – små Pippisockar. Fast kalsongerna var Bamse. De gör inte kallingar med Pippi, märkligt va?

Dagisfröken skrattade åt hans stolthet men nästan ännu mera åt H. Det är ”all the rage” med Lypsyl bland tjejerna på dagis nu. H kräver obönhörligen att ha kläder med fickor där detta livsviktiga preparat kan förvaras. Detta är en helt ny klädkategori för oss här hemma och vi har tvingats inse att vi inte handlat så strategiskt – vi har ju överhuvudtaget knappt tänkt på denna livsviktiga företeelse.

iallafall så travade H in med sina nya hemstickade raggisar på fötterna, och stack omedelbart fram dem inför frökens förvånade nia. ”Titta” sade hon ”de är inte bara vackra och praktiska, de LUKTAR gott också”. Jag vet inte om de gör det, men fröken hade goda möjligheter att konstatera hur hög sanningshalt påståendet hade.

Det är kul när barnen är stolta över sina grejer. Det är roligt med ytlig lycka. Och liksom lättillgängligt.