Det är ändå något storartat över mina barns tilltro till min händighet. Något rörande. Något fullständigt felaktigt.

Förra året på Skolstaskolans utklädningsdag ville H klä ut sig ”till Saturnus”. När detta visade sig ligga långt utanför moderns förmåga ändrade hon sig till ”ett akvarium”.

Min möjlighet att kompetent hantera deras maskeradönskemål försvann när S var fyra och inte längre ville klä ut sig till ”en helt vanlig dagispojke”. Det var tider det. Då kunde H övertalas att gå som ”liten gullig flicka som plockat liljekonvalj till sin fröken”.

Det här året förkunnade S redan för några veckor sedan att han ville gå som en kamel tillsammans med sin kompis. Lyckligtvis har denna kompis en händig och begåvad mor som skulle tillverka själva kostymen och lämnade mig med den något mer Charlotte-lämpliga uppgiften att fixa två par bruna byxor.

H ville vara en korvkiosk i år.

Mm.

Ibland tror jag att de inte har fattat vidden av min akademiska, bookish, opraktiska tummen-mitt-i-handen-läggning.

Och det är ju inte så att jag inte har givit dem bevis för den.

Gång på gång på gång. Vi minns alla inbakade-flätan-gate. Ingen har glömt det totala monumentala ”göra en fin tårta till dagisfröknarna”-katastrofen (vi har sedermera bytt dagis). Det finns inte en människa som inte har sett mina försök att hantera saker med mina händer som inte gått därifrån skakad och störd och på något sätt, i sitt inre, berörd – vorden en mörkare, djupare själ. Påverkad på det sätt som man blir av riktigt svåra stunder.

Man kan säga att jag är en slags antites till Martin Timell. En slags negation av allt ordnande och fixande. En motsats till allt som rör verktyg och – tja – verkligheten.

Kaosmakternas drottning helt enkelt.

Ändå skräms inte mina barn av detta. Istället säger de glatt och oskuldsfullt ”mamma kan du…”. Undaunted. Varför? Vem vet.

Så.

När A förkunnade att han skulle vara en legobit. Den stunden. Stunden då mitt hjärta kollapsade i en implosion inuti min hjärna och jag bara visste. Jag bara visste att den absoluta nollpunkten var nådd. Får man bli mamma om man inte kan förvandla sin son till en blå legobit? Ja uppenbarligen. Frågan är: Borde man få bli mamma om man inte kan det?

Hushållsnära tjänst vi verkligen behöver: Någon som gillar att fixa underliga maskeradkostymer. Planeringstid: Ett år.

Nästa gång tänker H nämligen gå som: ”en abstraktion”.