Idag har vi varit på Kolmården.

Djuren. Och barnen. Kanske framför allt barnen.

Dessa fantastiska kusiner – den ena ljuvligare än den andra. Den störste som världsvant berättade intressanta saker om djur. Den minste som log med det där helkroppsleendet som bara riktigt extraordinära bebisar har. De två däremellan som vänligt tar en i hand och berör ens själ på djupet.

Och så mina barn förstås.

H som med ett gudomligt tålamod passade både E och sina småkusiner.

S som tyckte att Kolmården var toppen eftersom det fanns spännande och intressanta – nej inte djur utan – kartor överallt att studera.

A som efter varje nummer på delfinshowen sade: ”Jag kan också göra så.”

E som allvarsamt sprang efter klappgetterna med halmbitar och ropade till dem ”Jag är snäll. Jag klappar bara och sjunger lite Gosa gosa natten lång.”

Och på väg hem ringde vi M som stannat hemma för att bygga carport. Det hade han gjort också.

-Men du vet hur det är när man är själv hemma sade han. Man slappnar av lite också. Gör det man gillar sådär som man inte kan när alla är hemma. Du vet.

-Häller upp en öl och njuter av tystnaden? föreslog jag.

-Städar, förtydligade han.

Och så kommer det sig att man, om man är en riktigt lyckligt lottad kvinna, kan komma hem efter att ha roat sig bland mer eller mindre tama djur och mer eller mindre vilda barn hela dagen kommer hem och finner sitt hus städat och sin carport halvbyggd.