A: Mamma vad har du skrivit där?

jag: På min blogg om vår diskussion igår om att göra bort sig.

A: Läs upp.

jag: (läser upp)

A: Mamma vad betyder maniskt?

jag: (förklarar)

A: Men mamma. Det där när jag sade att du var helt normal… jag sade inte alls det sådär maniskt.

jag: Nähä. Men det kändes så.

A: Mamma jag sade det med min hypnosröst. Har du glömt att jag har en hypnosröst?

jag: Ja. Förlåt. Det hade jag glömt.

A: Så du blev en helt normal mamma när jag sade så. För du blev hypnotiserad.

jag: Så det är därför jag har varit så normal idag?

A: (tänker)

jag: Det var ju snällt.

A: (tänker)

jag: Alltså att du ville att jag skulle –

A: OK mamma. Det kanske inte kan funka varje gång. Hmm. Du kanske måste se mig djupt in i ögonen…

Och som en direkt följd av detta har min son som vid upprepade tillfällen idag bett mig se honom djupt in i ögonen. Jag vägrade naturligtvis varje gång. Man vill ju inte hypnotiseras till att rätta in sig i ledet. Så han började komma med allt mer flippade undanflykter. Det började med rena uppmaningar men det har också förekommit små dikter och utlovade trollerikonster och rent och skärt lurendrejeri. Min favorit var den poetiska varianten: ”Mamma om du tittar i mina ögon kan du se SANNINGEN speglad i min blick. Det har en av mina fröknar sagt.”

Vi har dragit igenom ett tiotal varianter eller fler.

Så.

Min genomtänkta och fullständigt oreviderade åsikt är ändå att det där ordet ”manisk” har visst fog för sig.