Igår kväll fick vi lite mer livsfrågor serverade på sängkanten än vad vi är vana vid här hemma. När jag stoppat om H så hejdade hon sig mitt i en beskrivning av vilken slags hund som Tomtefar i boken Hattstugen skulle kunna tänkas ha om han hade haft en hund och frågade:
-Mamma, kommer jag att leva hela det här året?

Då hoppar hjärtat upp och sätter sig i halsen och man får så slut på syre till hjärnan att det inte liknar någonting. Vad vet hon som inte jag vet? var min första tanke.
-Det räknar vi med, gumman, det hoppas jag verkligen, sade jag lätt.

Då kom nästa slag mellan ögonen:
-Mamma, när kan man dö?
Man får absolut inte ljuga för sina barn och extra mycket absolut-inte om viktiga livsfrågor. Men in i min hjärna for en minnesbild av ett kåseri i en föräldratidning, där en mans dotter var så orolig för att dö och ställer så många knepiga frågor om döden att han till sist säger till henne: ”OK du slipper dö”. Och hon blir glatt överraskad och säger ”Kan man göra så?” ”Ja, så kan man göra” svarar han och önskade av hela sitt hjärta att det vore sant. Jag förstår ju hur gärna han ville – och jag ville också så gärna…men…
-Man kan dö när som helst, men oftast så dör man inte förrän man är gammal.
-Jag är inte gammal, sade hon med ett strålande leende och världens gladaste röst.
-Nej, det stämmer för du är tre år.
-Så då dör inte jag?!
-Nej, säkert inte på länge än, de flesta som dör är gamla.
-Åh, jag älskar dig mamma.

Stor kram och godnatt och jag gick ut och plockade ut mitt hjärta ur halsgropen och granskade det noga. Min värsta skräck, verbaliserad av min dotter – en del upplevelser är nästan för starka för att man skall orka med dem. Efter bara ett par minuter så ropade hon in mig igen.

-Mamma! När morfar var här – då sade han ”nu får du sova, gamla S” till S. Pregnant väntan på mitt svar.
-Men S är ju inte gammal, gumman. Morfar skojade bara. S är ju bara två år.
-Så han är verkligen inte gammal?
-Nej, han är ju pytteliten, mindre än du.
-Åh vad skönt.

Och så somnade hon, och sov lugnt hela natten för första gången på hur länge som helst. Inga mardrömmar.

Och idag har hon varit på toppenhumör. Inte ett enda litet bråk.

Jag frågade på dagis om de pratat om döden där, men det hade de inte. ”Förutom H, hon har pratat lite om Ansgar”.

Så nu undrar jag, hur länge hade hon gått och funderat på det där?