Moment 22 är namnet på en krigssatirisk roman av Joseph Heller, och också på ett viktigt begrepp i romanen: för att få frisedel från livet i armén är man tvungen att bevisas vara galen. Skriver man en ansökan om frisedel med den motiveringen, anses man vara livrädd för kriget vilket är en sund och naturlig reaktion och alltså ett tydligt bevis för att man inte är galen. Ungefär samma logik som ”jag kan inte hitta mina glasögon, för då behöver jag mina glasögon”.

Dagens lucka var tänkt att handla om de otroligt söta och vänligen välmenta tanterna som sticker in huvudet under suffletten på ens barnvagn och sedan säger till unga mammor, med röster som skälver av nostalgi: ”NJUUUUT av den här tiden” medan de unga mammorna tänker på hur länge sedan det var de sov/kröp ur morgonrocken/tränade/gjorde något för sin egen skull och tänker att de lovar att njuta så fort barnet har fyllt arton och de får lite tid över: Det är ju inte det att det inte är underbart. Det är bara det att uppmaningen att man skall njuta uppfattas av en person som har någon som kräver allt av en 1440 minuter om dygnet lätt kan kännas som ännu ett krav som skall läggas till listan:

Tvätta

Laga mat

Ring försäkringskassan (man måste alltid ringa försäkringskassan)

Byt blöjsort

Handla

Ring BVC om utslag (det finns alltid utslag att ringa BVC om)

Njut

Tacka ja till C:s dop, tacka nej till H:s fyrtioårsfest

Ring mormor

ja, och så vidare i all oändlighet.

Men det var bara vad jag tänkte skriva och som ni märker har jag skickligt lyckats låta bli att ens nämna det. För idag har våra ögon öppnas till en helt ny variant av moment 22 och det var A som gav oss den.

Han har nämligen generöst delat med sig av sin kunskap om hur många dagar det är kvar till jul till sina fröknar idag. Ingen kan tvivla på att det är exakt två dagar kvar, för detta har han pratat om hela dagen. Men trots detta hände något stort idag: inget mindre än att tomten kom! Ja! Tomten dök upp i förtid på dagis, medan barnen vilade. Tomten, som man ju trodde hade rätt mycket för sig de här dagarna var på dagis och lämnade en före-jul-present till alla barn. Vänligt, eller hur?

Iallafall så tyckte A att idén var så bra att den borde föras med hem. Så han spred vänligen ut skumtomtarna, som var innehållet i presenten han fått på dagis, i alla våra rum, märkte alla med ett papper med vår respektive bokstav, och så fick man leta efter sin.

Han införde regeln att letandet skulle ske i tysthet för att vi inte skulle hjälpa varandra alltför mycket, men det är ju så svårt att själv vara tyst när man har hittat på en så skojig lek. Så han fick bita sig i tungan flera gånger och sedan utbrast han:

-Man måste bara vara tyst för att hitta presenterna men det GÅR ju inte att leta efter presenter och inte prata!

Och han har rätt. Spänningen är olidlig. Att då inte få lätta på trycket genom att snacka på är för grymt. Skönt att de ca 42 timmar som är kvar till tomtens ETA är fullt möjliga att prata sig igenom.