Idag är det svärmors dödsdag. Det var sex år sedan och fortfarande saknar jag henne.

Min svärmor var så full av respekt för andra människors integritet att hon aldrig trängde sig på och aldrig tog för sig om det inte var väldigt tydligt att hon var välkommen att göra det. Hon skulle inte ha gillat att ett helt blogginlägg handlade om henne. ”Du har väl annat att skriva om” kan jag se henne säga. ”Intressantare saker.”

Men idag får det handla om henne ändå.

Hon hade en mycket speciell typ av styrka. Hon verkade formbar och mjuk men när det väl gällde hade hon en hårdhet som skyddade dem hon höll närmast sig. Hon var som gips på det sättet.

På hennes begravning sade prästen att ett bra sätt att på något sätt låta henne leva vidare var att utgå från hennes bästa egenskaper och försöka göra dem till sina egna. Något av den där respekten skulle jag vilja ha som en av mina egenskaper (det där andra jag pratade om – det där att inte tränga sig på och kräva uppmärksamhet – det tror jag ligger helt utanför min förmåga). Gipsigheten. Men det finns en sak till.

Min svärmor var en skapande själ. Allt hon gjorde blev vackert och genomtänkt. En av de saker hon gjorde var att hon broderade blommor på sina kläder när hon hade spillt på dem så att det blev sådana där fläckar som inte gick bort.

Förstår ni hur bra det är?

För det första: hon spillde på sina kläder. Det blev fläckar. Jag älskar människor som gör det eftersom jag gör det och jag får en känsla av kollegialitet varje gång jag träffar någon annan som gör det.

För det andra: när hon tvättat dem och det inte gick bort så slängde hon inte kläderna. Hon räddade dem.

För det tredje: Hon räddade dem genom att brodera på dem. Blommor. Eller roliga squidlimonger – små figurer bara. Visst är det underbart?

Istället för att plagget blev fulare när hon spillde blev det alltså vackrare. Personligare. Roligare.

Den egenskapen skall jag göra till min.

När något av livets obehag spiller på mig så skall jag försöka brodera på fläcken så att min erfarenhet inte skall göra mig illa. Istället skall ”fläckarna” jag får bli en ursäkt för kreativitet – en kreativitet som skall göra livet vackrare och personligare och roligare.

Och då skall jag tänka på min svärmor och på hur hon vände vardagliga småtristesser till konstnärsskap och färggrann prakt.