Vaknar halv fem av att jag hör mig själv säga ”…och jag är inte gift med någon annan än din pappa”. Öppnar ögonen och tittar in i A:s uppspärrade ögon. Snabbspolar bakåt i min hjärna och minns att han nyss frågade mig om man fick gifta sig med flera människor samtidigt.

Somnar om.

Vaknar kvart över fem och ser grabbarna sitta vid köksbordet och lösa mattetal.

Somnar om.

Vaknar halv sju och de sedvanliga morgonrutinerna vidtar. Plus att vi plockar lite blommor att ha med till dagis/fritids eftersom det är midsommarfirande där idag.

’När vi kommer fram till skolan och stiger ur bilen förklarar A noggrant för mig att hans bukett innehåller 56 blommor. Exakt 56. Varken mer eller mindre. Både han och S har kontrollräknat.

-Undrar du inte varför?

-Jag undrar mest om det var det ni satt med i morse när ni höll på med matte före klockan sex.

-Japp! För du vet. Man vill ju bli överraskad ibland.

-Men tydligen inte av antalet blommor i sin bukett?

-Nej! Utan man vill bli överraskad i framtiden. Och kanske inte på natten när man drömmer.

-OK. Jag tänker tillbaka på vårt samtal imorse halv fem och känner intuitivt att jag kan förstå lusten att inte bli överraskad på natten – inte ens när jag inte drömmer. Jag säger det.

-Det var ju så bra att du sade så där! svarar A.

-Vadå? Om pappa? Om att jag bara är gift med –

-Om att man inte får vara gift med mer än en. För då gick jag och väckte S. Och så räknade vi efter. Åtta tjejer i min klass. Sju blommor för varje. 56. För då drömmer jag ju om ALLA tjejerna i min klass inatt. Listigt va? Så får jag inte reda på vem jag skall gifta mig med i förväg. För det är ju roligare att bli överraskad!

Och så skuttar han iväg. Befriad från att känna till framtiden. Befriad från den äktenskapliga snaran. Befriad till sin egen lilla lilla värld av blommor (och logik).