Det är klart att det finns många olika sätt att mäta barns mognad. Jag har full respekt för det.

Man kan mäta dem rent fysiskt med längd och vikt och sådant. Man kan också titta på förmåga till abstrakt tänkande och finmotorik och språklighet. En del som är lite mer intresserade av den innersta personligheten kan till och med prata om själslig mognad – empati till exempel. Eller när ett barn för första gången kan titta på ett annat barn som hen har en konflikt med och plötsligt tona ner ilskan och börja tänka: ”Jag hade fel och någon annan hade rätt.”

Och alla de där sätten är säkert jättebra. Det är klart. Men.

Här i Hjälsta mäter vi mognad på ett helt annat sätt.

Idag har nämligen M och jag varit ute på en promenad. Tillsammans alltså. Samtidigt som varandra. På samma ställe. Med samma hund. Och vi var borta hemifrån i säkert tjugo minuter.

Och den här gången ringde inte A till polisen och sade att ”alla tecken tyder på att min mamma och pappa har blivit kidnappade av utomjordiska varelser från Södertälje”.

Och det är vad vi kallar mognad. Här i Hjälsta.