Vi är på semester. Sommarlov. Idylliskt och vackert, på västkusten. Det blir salta bad och vi far på båtturer och har mysiga bersåfrukostar och vin på altanen när barnen har somnat och sådant. Ren och ljuvlig västkustidyll.

Och ni vet hur det är i idyller. Faror lurar.

Sålunda.

Idag när vi hade badat och E och jag skulle plocka smultron och hallon. (Ni hör hur härligt och fint det låter, som första kapitlet i en deckare.)

Då kom det en tiger. Ja. (Det trodde du inte va?) Det är sant. E såg den. Hon bad mig gömma mig bakom en hallonbuske eftersom den kunde vara farlig, och tog själv två modiga steg ut i vägen för att titta närmare på den.

Sedan vände hon sig till mig med lugn röst och sade ”Ingen fara. Den är snäll.”

Jag föreslog att vi kunde klappa den snälla tigern, men just då dog den tyvärr. Så då bredde vi ut ett löv över liket och gick hem och åt upp hallonen.

Japp.

Jag måste säga att jag uppskattar det. Det är så det skall vara på sommaren:

Till och med faror som lurar är osynliga och ofarliga och förresten så dör de med en gång.

Det är vad jag kallar idyll.

Skall vi gå på tigerjakt?