Imorse begicks här ett flagrant och fruktansvärt brott mot de mänskliga rättigheterna.

E satt nämligen i hallen och borstade noggrant sina foppatofflor med M:s tandborste och en burk jordgubbssylt.

Det är förstås inte det som är brottet mot de mänskliga rättigheterna.

Nej, brottet är att M, när han såg henne, sade (med en röst som i sammanhanget måste betraktas som ytterst mild och förstående) ”Men E! Det var väl inte så bra!”

E försattes i ett tillstånd av ilska inför detta tydliga övergrepp, detta vidriga utnyttjande, detta tillintetgörande av hennes värdighet, detta hot mot hennes freedom of expression.

Så.

Hon gjorde vad alla skulle ha gjort i hennes situation.

Hon beslöt sig att hämnas.

Extremt nogräknade bloggläsare kan eventuellt tycka att hon redan hade hämnats (before the fact liksom) genom hela den där borsta-skorna-med-tandborste-och-sylt-grejen. Men E är inte en extremt nogräknad bloggläsare.

Så hon hämnades istället genom att gå och sparka på dammsugaren.

Jag har skrattat åt det hela dagen. Gör ner M genom att misshandla hans käraste ägodel liksom.

Sedan blev det eftermiddag.

Och E bestämde sig – på det där charmiga sättet som treåringar ibland bestämmer sig för olika saker – att istället för att äta soppan som vi hade till middag kunde man blanda den med ketchup och kaviar och sedan tvätta håret på vår hund med den. Och då sade jag ”Nej E!” med en röst som kanske inte helt och hållet var mild och förstående.

Och då tändes samma glimt i hennes ögon som det hade gjorts imorse. Vedergällningsblicken. Nemesisblicken. Vendettornas blick. De isländska sagornas blick. Kort sagt: Det vankades reprissalier.

En sekund kan vara väldigt länge ibland. Många saker hinner passera för ens inre blick. I det här fallet: Om hon sparkar på dammsugaren för att hämnas på M – vad kommer hon att göra för att hämnas på mig? Vad är det logiska? Kommer hon att gå och banka på min dator? Kommer hon att dra en nyckel mot lacket på min bil? Kommer hon att – oh no! – kasta ut mina nya röda skor?

En ödesmättad tystnad lägrade sig över resten av familjen medan hon försvann från matbordet och nerför hallen. Hon vek av in mot sitt rum och vi stirrade stumma efter henne. Vad skulle ske?

Det var så tyst att inte ens A pratade. Det var så förfärligt och förskräckligt tyst att om en knappnål mot förmodan hade fallit till marken hade ljudet när den gjorde det verkat öronbedövande. Det var så olycksbådande tyst att hunden kröp in i en vrå och väntade på yttersta domen.

Eller det är möjligt att han gjorde det för att han var insmord med avocadosoppa/ketchup/kaviar i en blandning som inte ens en medelålders collie med dålig andedräkt kan vilja parfymera sig med. Men ändå. Olycksbådande tystnad.

Den bröts när E slet upp dörren till sitt rum. Hon marscherade barskt tillbaka till köket. Hon ställde sig mitt på köksgolvet med en målmedvetenhet som vittnade om genomtänkt och psykologiskt nedbrytande revanschlystnad. Hon drog fram händerna som hon dolt bakom ryggen. Hon förevisade vad hon bar i händerna.

Det var ett par strumpor.

Och medan vi alla stirrade tog hon den lilla strumprullen och snurrade långsamt upp den. Strumporna var nu inte längre ihopparade.

Sedan tog hon en strumpa i varje hand och kastade dem åt olika håll.

Så hämnas man på mig.

Om man vill att det skall smärta ordentligt.