A: Mamma får jag koka några ägg?

jag: Men jag var precis på väg att.. Vänta lite nu! Vi åt ju för fem minuter sedan. Är du… hungrig?

A: Nej. Men jag saknar mormor.

jag: O… K…

A: Och då tänkte jag att jag kunde koka några ägg kanske.

jag: … så att det skulle gå över?

A: Nej! Men det är bara det att om jag kokar äggen så kommer ju du att skala äggen.

jag: Jaså?

A: Ja! Och när du skalar ägg ser du ut precis som mormor!

jag: Eh…

A: Jag lovar! Har du inte märkt det själv?

jag: Eh…

A: Så om jag kokar några ägg och du skalar dem så kan jag titta på dig och tänka på mormor.

jag: Vad… fint. Eller… något.

A: Fast nu kom jag på vad problemet är.

jag: OK.

A: Om jag kokar ägg och du skalar äggen så att du ser ut precis som mormor och jag tänker på mormor…

jag: Ja.

A: Då kanske jag saknar dig istället.

jag: Fast jag kommer ju de facto att vara här då. Jag menar. Jag kommer ju att sitta vid samma bord som dig i så fall. Så.. då är jag ju inte så långt borta.

A: Men det är inte samma sak.

jag: För mig känns det som samma sak.

A: Men det är inte… det kanske känns som samma sak för mormor också! Har du tänkt på det?

jag: Nu är jag nog inte riktigt med längre.

A: För mormor! Jag kan ju ringa henne och fråga om hon tycker att det känns som samma sak.

jag: Samma sak som vadå?

A: Samma sak som… jag vet inte faktiskt.

jag: Däremot kan du ju ringa mormor ändå.

A: Varför?

jag: För att du saknar henne.

A: Men då skulle jag ju koka ägg.

jag: Men det kanske är bättre att ringa henne.

A: Varför?

jag: För att då får du ju prata med henne! Är det inte det du saknar?

A: Jo.

jag: Så… ring henne då.

A: Men då får jag ju inte se hur hon ser ut när hon skalar ägg!