I sagornas värld har vi rört oss i helgen. Dottern har öppnat en sagoberättarshow, där hon berättar sagor och man lyssnar och berömmer. Så här låter en typisk saga:
”Det var en gång en liten katt som ville hoppa upp på ett litet bord. Och så gjorde han det och VET ni vad som hände? Jo, bordet välte. Och alla barnen i hela landet blev väldigt ledsna. Men då kom det en fin och vacker prinsessa, som hette H. Och jag hade så fina kläder, som var alldeles rosa och med mycket pärlor och sådant som glittrar på mig. Och jag var vacker och snäll och alla barnen blev glada igen, för då reste jag upp bordet så det blev helt och gav katten lite vatten och kakor. Och alla barnen levde lyckliga i alla mina dagar.”

S rör sig gränsöverskridande mellan olika sagovärldar. T ex har han nu bestämt att hans Findusmjukisdjur, hittills kallat Pettsson, numera heter Nilsson och ”egentligen” är Herr Nilsson, Pippis apa. Låter det som en konspirationsteori? You ain’t heard nothing yet.

Pettsson/Findus/Nilsson är dessutom Nalle Puhs bästa kompis. Så blir det när S leker med mjukisdjuren och så måste det ju vara i verkligheten också. Så när NP går på dvd:n här hemma, så sitter S och undrar oroligt ”Var är Nilsson? Kommer Nilsson?”

Jag tror att han tror att DE (de där som alla konspirationsteoretiker är rädda för) har klippt bort Nilsson ur alla NallePuh-arkiv så att ingen skall få reda på vad som egentligen hände. Jag tror också att han är orolig för att Nilsson snart skall klippas ur från Pippisagorna (bevis: han letar dagligen efter bilder på Nilsson i Pippiboken och blir glad varje gång han ser att han är kvar) och också ur Pettsson (bevis: idag under Bolibompa, när Pettsson och Findus visades, så sprang han och hämtade mjukisdjuret ifråga och visade: ”titta, där du Nilsson, du Nilsson, du här, du där”) – och sedan vara fullständigt utraderad ur hela mänsklighetens medvetande.

Men oroa dig inte, S: the truth is out there.