Vaknar på morgonkvisten i A:s säng, dit jag gick efter att både S och E valt att sova i min säng och det plötsligt blev lite för trångt.

Hmm… få se. Men var är A? Det måste ju ha varit tomt här när jag gick hit för att sova. Vart gick då A när han vaknade och ville byta säng? Hm. Värt att rekonstruera.

Kollar runt. Aha. A ligger i M:s säng förstås. OK.

M ligger å andra sidan på en madrass på golvet i vardagsrummet. Intressant. En framtagen madrass. Tyder på att det var VÄLDIGT trångt i hans säng. Hm. Och ingen ligger i min säng längre. Varför?

Jag hittar H i E:s säng och E i… nähä. OK. Inte i A:s säng, inte i sin egen säng, inte i M:s säng. Inte i S:s säng… Aha. H:s säng.

Japp, där ligger hon, och alla hennes mjukisdjur också. E är den enda som släpar med sig sju mjukisdjur runt på sina nattliga vandringar. Som tur är. Men – vänta! – sex mjukisdjur får jag det till. Så – var är Sovankan? Sovankan ligger definitivt inte i H:s säng.

Intressant.

Jag börjar spåra bakåt. Få se. Hur hamnade E här? Först sov hon i sin säng. Sedan i min. Ingen Sovanka på någon av dessa ställen. Hm. Var kan hon ha sovit mer? När jag lämnade min säng, vaknade hon förmodligen efter ett tag och försökte hitta mig igen. Hm. Få se. A:s säng? Där ligger – ingen Sovanka. Men vad nu?

Får plötsligt en minnesbild i huvudet. Någonstans på småtimmarna vaknade jag av att M förklarade för E att hon visserligen kunde sova i hans säng men att alla mjukisdjuren bara inte skulle få plats. Att han drog gränsen vid tre mjukisdjur. Haha! Det var sådär absurt roligt som diskussioner blir på nätterna. Det var till och med en ganska hård förhandling om vilka som skulle få vara med. Till sist vann, om jag minns rätt: Stora Dockan och Lilla Dockan och – aha! – Sovankan. Hm.

Går till M:s säng där A fortfarande trynar. Japp, Sovankan ligger där, sticker fram lite under kudden. Jag tar Sovankan och går upp till H:s säng där E ligger och sover, lyckosamt omedveten om att Sovankan varit ute på äventyr. Jag stoppar in Sovankan mellan Lilla Dockan och Ugglan. Sovankan kurar ihop sig mot  Ugglans rygg, på det sättet som ankor och ugglor sällan får tillfälle att göra i sina naturliga miljöer, och andas ett meddelande om nattlig frid – ett meddelande jag för min personliga del tänker ta till mig omedelbart. Kanske.

För jag har en sak att fundera på.

Hm. Varför lämnade M sin säng egentligen? Det kan väl inte ha varit så farligt mycket besökare där? Eller… Kan E ha smugglat in de ratade mjukisdjuren en efter en hos honom? Och dessutom låg ju A där. Två visserligen ganska små barn. Plus någonstans mellan tre och sju mjukisdjur. Plus att A är en täckesbärare.

Japp. Det var det. Mysteriet löst. Klockan är… 05.15. Snart kommer S att vakna.

Hm. Men jag hinner sova en kvart eller en halvtimma till. Ljuvligt.

Går tillbaka till A:s säng men nu ligger plötsligt S där. Just ja. Han var ju inte kvar i min säng. Varför lägger han sig inte i sin säng? Tittar in i S:s säng och ser varför. Tre tidskriftssamlare fulla med Kalle Ankatidningar. Två par läsglasögon. A:s ”Stora boken om Lego” och hans packade skolväska. Hm.

Dubbelt hm.

Min säng var ju tom nu. Hm.

Är det sant? Kommer jag att få sova sista delen av natten i min egen säng? Wow. Fantastiskt. Det känns plötsligt som att detta kommer att bli min lyckodag. Och – japp. Min säng är tom. Tom på det förtjusande sätt som en sandstrand aldrig är på en solig dag i juli. Tom på det utsökta sätt som ens almanacka oväntat blir när planerade planer plötsligt försvinner och man får en kväll för sig själv. Tom på det njutningsfulla sätt som snö som ännu ingen trampat omkring i.

Åh ljuva ro. Jag kryper ner i min säng och njuter av mina egna kuddar och mitt eget täcke.

Min egen säng OCH mitt eget täcke. Det är nästan för bra för att vara sant.

I vår familj har vi nämligen två olika sätt att tänka angående de nattliga vandringarna. Vissa tar med sitt eget täcke när de vandrar, andra inte. Det innebär att man kan hamna i en täckeslös säng när man byter viloplats. Det gör inte så mycket eftersom man sällan sover mer än några timmar på samma ställe. Det som är något värre är att det innebär att om en sådan där täckesbärare vandrat till ens säng under natten kan den ta med sig ens eget täcke bort till nästa säng och så ligger man där med ett fånigt stålmannentäcke som inte är tillräckligt långt eller varmt eller vad det är.

Men. Nu har jag min säng. Mitt täcke. En hel kvart för mig själv. Det här kommer att bli en bra dag.

Ah.

Det enda som kan hända nu är –

ja.

Jaja.

Exakt.

Någon står vid min sängkant. Någon som vill sova i min säng.

En collie med dålig andedräkt.

Jaja.

OK.

Hundkorgen är väl ledig iallafall.