Jag fick blommor av M igår. Blommor!

Jag: Oj, blommor. Är det för att det är något fel på bilen som jag måste fixa åt dig?

M: Nej.

Jag: Hmm… är det på grund av – högmod?

M: Högmod? Nej.

Jag: Girighet?

M: Öh… Nej.

Jag: Vällust, avund, frosseri?

M: Nej, nej, nej.

Jag: Vrede eller lättja?

M: Nej och nej. 

Då blev jag förstås riktigt misstänksam.

Jag: Hmm… vad kan det då vara?

M: Du menar varför jag köpte blommor åt dig?

Jag: Ja.

M: Alltså, för någon vecka sedan sade ju du att jag aldrig bara köper blommor åt dig bara för att. Utan att det är bröllopsdag eller så. Bara blommor. Och då – ja… du vet.

Jag: Ah. Åh. Förlåt. Ta-

M: Och nu! Nu lärde jag mig varför jag aldrig bara köper blommor åt dig bara för att.

Jag: Ah. Åh. Men.  Tack. Men. De är jättefina.

M: Mm.

Jag: Hm.

M: Mm.

Jag: Är du inte imponerad ändå av att jag kan räkna upp alla sju dödssynderna bara sådär?

M: Imponerad, hm. Jag vet inte just den specifika saken imponerar mig mest eller skrämmer mig mest.

Jag: Det var jättesnällt av dig. Förlåt att jag inte fattade.

M: Det var liksom tanken att du inte skulle fatta. Fast jag trodde att du skulle bli – tja – glad.

Jag: Du kanske kunde varna mig i förväg nästa gång?

M: ”Nu kommer jag att köpa oväntade blommor åt dig. Detta är en varning.” Typ så?

Jag: Hm. Det kanske skulle förta effekten?

M: Antagligen. I och för sig om effekten är ”misstänksamhet” kanske det är värt att förta den.

Jag: Jag är en ganska komplicerad fru att ha, förmodar jag.

M: Mm.

Jag: Men jag blev glad. Faktiskt. Efter alla disclaimers.  Jag gillar att få blommor.

M: Mm. Fast jag undrar om du inte skulle bli ännu gladare om jag gav dig något som du liksom mer – tja – passar ihop med?

Jag: Typ vadå? Diamanter?

M: Hm. I ditt fall är nog ”a girl’s best friend” snarare långa och komplicerade meningslösa teoretiska resonemang som liksom bara leder runt och runt.

Jag: Ah.

M: Hm.

Jag: Men i så fall… var det ju det som du just gav mig!

M: För att jag älskar dig.

Jag: Tack!

M: Du ser! Det blev bra.

Jag: Slutade lyckligt ändå.

M: Ja! (nöjd tystnad medan vi båda tänker. M tänker förmodligen på hur lyckligt lottad han är som har mig som fru. Förmodligen.)

Jag: Finns i och för sig inget som hindrar mig från att ha långa och meningslösa konstiga teoretiska resonemang om diamanter.

M: Hm.

Jag: Ett litet tips bara.

M: Du kan också ha långa och meningslösa konstiga teoretiska resonemang om ingenting. Och så slipper jag spara ihop pengar i flera år.

Jag: Men när vi tröttnar på det!

M: Åh. Älskling. Jag kommer aldrig att tröttna på det.

Jag: Aldrig?

M: Det är precis lika roligt nu som den första gången vi pratade på det här sättet.

Jag: Lika roligt? Precis lika roligt?

M: Ja.

Jag: Väldigt roligt med andra ord?

M: Jag sade inte det. Jag sade lika roligt.

Jag: Hm.