Jag är jättestolt över dig.

JÄTTESTOLT.

Idag började du skriva. Först läste du alla orden ni hade som läxa och sedan började du skriva dem. Och sedan.

Sedan började du skriva allt du kom på. Du fyllde papper efter papper med ord. Ord. Dina ord. Ord som du skrev. Ord som du förmedlade. Ord som var dina ord. Det var – fantastiskt.

Jag kommer aldrig att glömma den här dagen.

Så totalt monumentalt storartat att kunna skriva – uttrycka sig.

Du sade det själv. ”Det är som att flyga.”

Jag förstår hur du menar. Jag gör det. Man svävar över hela verkligheten när man kan beskriva den – den blir ens egen ägandes när man har ord att sätta på den. Det är så stort. Drömlikt. Gränsöverskridande.

Ett litet råd bara. Ett pyttelitet.

Din. Pappa. Kan. Inte. Stava.

Han har dyslexi. Det är inte hans fel.

Men. Lita. Aldrig. På. Honom. I. Stavningsrelaterade. Frågor.

OK?

OK.

Det stavas inte ”prutgubbe”.

Det är tur att du har mig som kan lära dig livets väsentligheter.