Igår kväll, ca 18: H spelar klarinett. A spelar saxofon. S spelar tvärflöjt.

I olika rum, och vad värre är: i olika tonarter. Olika låtar. Olika grader av skicklighet.

Det enda som inte är olikt är den kumulativa effekten på mig.

Jag blir galen. Skriker. Säger att den enda viktiga regeln vi har i vårt hus nu är att alla måste ha olika övningstider för sina instrument.

Olika, i bemärkelsen klart avgränsade från varandra. Ej överlappande. Ej angränsande. Avgränsade. Som gränsen mellan olika länder. Tydligt. Särskilda.

Jag säger är att det är för att vi vill njuta av ett instrument i taget. M ser en aning tveksam ut till denna beskrivning av sakernas tillstånd men när jag ger honom min maniska ”I mentioned the war once but I think I got away with it”-blick så nickar han instämmande.

-Men mamma, förnuftar sig H, men jag ger även henne en manisk blick. Den här maniska blicken är lite mindre Fawlty Towers och lite mer The Two Towers. Hon fattar.

Så.

Imorse klockan 6:00 – S spelar tvärflöjt. Jag vet inte om jag har nämnt det någon gång men S är rätt ny på att spela tvärflöjt. Så ny, faktiskt, att han ännu inte fått spela på hela flöjten. Istället har han fått lära sig en låt som heter ”munstyckeslåten” eller något liknande, där man bara blåser på den första delen av tvärflöjten och sedan gör olika indiangester med sin hand för att styra ljudet.

Det är jättebra ur pedagogisk synpunkt, säkert.  Men inte så bra ur en ”nu skall vi sova så länge vi kan på morgonen”-synpunkt.

Men det varade inte så långe. Klockan 06:08 packade han ihop tvärflöjten och jag kröp ihop i något som lite grann liknar fosterställning och försökte somna om.

Klockan 06:10 började A spela saxofon. Jag vet inte, det är möjligt att jag har sagt det någon gång, men A har inte spelat saxofon så jättelänge precis. Så han får fortfarande den där speciella typen av övertoner som uppstår när man blåser lite för hårt i saxofonen. Sådana där tunna, instabila, otäcka toner som gör att även den ofrivilliga lyssnaren känner sig lite tunn och instabil och otäck.

Han höll på till klockan 06:17, varvid han samlade ihop saxofonen i väskan och började ropa ”H! Din tur! DIN TUR!” och jag samlade ihop resterna av min personliga värdighet och musikaliska instinkt och började ropa – – –

Tja. Ni vet.

Ni vet vad som händer klockan 06:17 när ens hjärna i panik definierar två nya naturlagar på samma gång.

Enligt historisk hävd skall är det läge att rusa naken genom Syrakusa och ropa ”Eureka!” men har man inte fått kaffe innan så gör man på ett annat sätt, på mitt sätt.

Man ropar ”Hitåt!” och samlar alla sina barn omkring sig och förklarar hur glad man är att de spelar instrument, att de bejakar sin inre musikalitet. Och sedan förklarar man också att de allesammans valt instrument som ju skall spelas i grupp och att det därför var dumheter, det där jag sade igår kväll. Klart att de skall öva samtidigt. Gärna kvällstid. Gärna precis runt 18:20.

Och sedan har man förtjänat ett kaffe så starkt att det inte bara står upp av sig självt, utan kopp, utan dessutom pilar iväg till ens telefon och skickar iväg ett sms till ens man med de nya riktlinjerna för speltid och hur otroligt, totalt, ultramycket icke-förhandlingsbara de är.

För att:

Frycklunds tredje lag: Ett stort oväsen under kortare tid gör mindre ont än aningen mindre oväsen under längre tid. Särskilt om den längre tiden är förlagd före klockan sju på morgonen.

Frycklunds fjärde lag: Klockan 18:20 på kvällarna är en utmärkt tid för mig att ta en liten joggingtur.

Bättre motivation än så för motion hittar man helt enkelt inte.

__________

Här kan du hitta Frycklunds första respektive andra lag.