E stirrar på mig med samma blick som hon använder mot människor som hävdar att sylt inte är middag.

-Jag FÅÅÅÅR kasta kastruller ner trappan, säger hon, med övertygelse.

-Får inte, säger jag.

-FÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅR, säger hon. Mina fröknar säger att jag SKALL kasta kastruller ner trappan.

-Konstigt, säger jag. Jag som trodde att ni inte hade några trappor på dagis.

-Mina fröknar vet vi trappor hemma.

-Men mina fröknar, hävdar jag lögaktigt, säger att barn inte får kasta kastruller nerför trappan.

-Men PAPPA säger ”Snälla E, kasta kastrullen ner trappan”.

Jag kastar en blick mot M. Han himlar med ögonen och säger att han inte understödjer några som helst samhällsomstörtande idéer som innebär att någon del av vår inredning tar skada.

-Pappa! säger hon. Rösten är full av ilsken besvikelse, samma slags  besvikelse som hennes far skulle ge uttryck för om man drog in hans städningsprivilegier en helg.

-Så vi är faktiskt alla överens om att man inte kastar kastruller nerför trappan, säger jag.

-Inte ALLA, säger hon och tittar vädjande på sina storasyskon.

-Barnsligt att kasta saker nerför trappen, utlåter sig H.

-Man får inte bryta mot några lagar, säger S, obrottsligt lojal mot alla typer av regelverk.

-Det skulle nog i och för sig bli ett ganska coolt jack i – nejnej, ok, man får inte, säger A.

De stirrar dygdigt på henne. Jag stirrar dygdigt på henne. Hennes far stirrar dygdigt på henne.

Hon stirrar tillbaka på oss. Som om Lotta på Bråkmakargatan givits lektioner i revolutionär retorik. Som om Pippi Långstrump blivit Prusseluskans chef. Som om Emil fått bestämma vad som kategoriseras som ”hyss” och hissat upp Lina i flaggstången.

Som om det var en av världens viktigaste uppgifter var att kasta kastruller nerför trappen. En uppgift för de som brinner för sin kallelse. En uppgift som är ett privilegium.

Det är ju naturligtvis inte så att jag börjar vackla. Men. Det kan väl hända att jag började… fundera. Den där blicken i hennes ögon – the rage against the machine. Känslan att en liten människa kan, om hon orkar, överstörta diktaturer. Rättfärdighetens glöd. Man vill inte släcka den i sina barns ögon. Inte ens för –  – vänta lite nu är. Det där, hennes ammunition, det som hon tänker kasta, det är vår Le Creuset-gryta.

-Du får inte kasta den, säger jag.

-Jag FÅR.

-Nej.

-Jag får kasta något annat, säger hon. Jag kan kasta… hon ser sig omkring. Husellspapp.

-Vill du kasta hushållspapper nerför trappan?

-Ja. Jag stirrar på henne. Hon misstolkar min blick.

-Jag hämta upp det sedan. Kasta först, hämta sedan.

-Eh… OK.

Hon hämtar högtidligt en bit hushållspapper och kastar med en svepande gest och en viss cermoniell flair den nerför trappan. Försvinner ner. Kommer upp med hushållspappret i handen, kastar det i papperskorgen.

Så. Hon har skapat något som på ytan kan verka vara en medelväg. Något som räddat hennes stolthet.

Men den röda flamman i blicken är borta. Förlikning har ersatt uppror.

Och på något sätt känns det som att jag har förlorat något.

När barnen har gått sitter M och jag kvar. Lugnet efter stormen. Jag tittar på honom, försöker förmedla känslan av förlust. Han tittar på mig med något helt annat i blicken. Något som nästan liknar… är det… kan det vara… tja… triumf?

-Byråkratgener, säger han belåtet. Kompromissgener.

-Och det är bra menar du?

-Jepp. Kompromisser varar längst.

-Jag känner mig som en bit hushållspapper som någon kastat ner för en trappa.

-Känn inte att du blev kastad, känn att du flög.

-På kompromissens vingar?

-Exakt!

Hm.

 

Hmm.