Idag har här firats sexåring. En stor och stolt sexåring som vaknade vid sex imorse, vilket ju passar väldigt bra.

Han var stolt och glad och uppfylld av sin egen betydelse. Han är så stor. Det har hänt så mycket det här året: han har börjat förskoleklass och tappat tänder och kan räkna på engelska och en massa saker.

Han fick presenter: kilovis med Lego, pussel, labyrintbok, ugglesparbössa, kläder, spel, pysselgrejer, ja, allt vad en ung man vill ha.

Han fick maten han ville ha: varma mackor till lunch, sedan våfflor med sylt, grädde, glass och jordgubbar samt en jordgubbstårta med strössel, maräng, choklad, grädde och sylt i.

Han fick besök av kusiner och andra och fick visa upp sina färdigheter på sitt (och syskonens) nya Wii-spel.

Han var extrasnäll (och eftersom hans normala snällhetsnivå är mycket, mycket, mycket snäll så är extrasnäll verkligen supertotalultrabautafestival-snäll) mot syskon och föräldrar och visade på alla sätt att han är en stor och duktig storebror och lillebror och son.

Själv tänker jag sex år tillbaka i tiden, mitt i larmande tsunamikatastrof, när jag satt på bb och tittade på de förfärliga tv-bilderna och höll min nyfödde son så hårt, så hårt mot kroppen.

Tack S för att du kom, att du finns hos oss, att det där sjuka hjärtat de tyckte de såg på fosterultraljudsövervakningen inte fanns när du föddes och för att du varje dag gör livet meningsfullt: att du fyller våra liv med din egen version av högintelligent förvirrad totalsnällhet.