E vaknar ur middagsvilan på ett uruselt humör. Hon vill bara kasta många saker och skrika många andra saker. S bestämmer sig för att gripa in och tar E och sätter sig vid min dator för att ”kolla på lite fina grejer”.

De sitter dock inte så länge. S har blivit ytterst indignerad och upprörd och går irriterat därifrån.

S: Här försöker man hjälpa henne att bli på bättre humör! Liksom!

jag: Vad tittade ni på egentligen?

S: Jag tryckte på Google. Och så gick jag in på ”prinsessor” och så tryckte jag på ”bilder”.

jag: OK.

S: Och det var SÅÅÅÅÅ hemskt.

jag: Ja jag vet. Allt det där rosa och volangerna och —

S: Inte en enda bild föreställde E! Inte EN ENDA.

jag: Eh…

S: På HELA internet. Inte EN enda bild som hette ”prinsessa” föreställde E.

jag: Nä.

S: Man SKÄMS! Det är vad man gör.

jag: OK?

S: För att vuxna är så dumma att INGEN har tänkt på att sätta in E som en prinsessa. Hur tänker man då?

jag: Ehmmm.. man kanske hade… räkningar att betala och… eh… tänder att borsta…

S: Mamma. Jag säger inte att det är ditt fel. Men det är ditt fel. Om en mamma inte ser till att internet vet att hennes yngsta dotter är en prinsessa – vem skall se till det då?

jag: Ehmm… (idé) hennes PAPPA.

S: Men mamma. Pappa är ju liksom inte så googleoptimerad. Så det fattar du ju att det är din uppgift.

jag: Hmm.

S: Skäms mamma.

jag: OK.

S: Skäms du?

jag: Ja.

S: Vet du vad du skall skriva på din blogg idag?

jag: Ja.

S: Då så.

Och så fick det bli.