Jag sitter vid min laptop och försöker blogga ihop något och H sitter och skriver på sin nya bok. E kommer och tittar uppgivet på oss – vi uppvisar tydligen inte mycket rolighetspotential.

Förrän hon ser på H en gång till. Noggrant.

Med lillasysterblicken.

Med dig-kan-jag-nog-störa-blicken.

H märker inget.

Just då.

Men snart.

M y c k e t snart.

E: Skriver du en bok?

H: Ja.

E: Skriver du om en prinsessa?

H: (ler) Nej den handlar inte om dig.

E: VARFÖR INTE?

H: För att den… handlar om en… rymdraket.

E: Prinsessor kan åka rymdraket.

H: Jaa… men i den här boken gör de inte det.

E: Men JAG är en prinsessa.

H: Ja jag vet.

E: Vad bra! (klättrar upp i H:s synnerligen motvilliga knä)

H: Eh… det är svårt för mig att skriva om du skall sitta i mitt knä.

E: Men lätt för dig att titta på mig då.

H: Eh…. ja.

E: Du måste titta på mig om du skriva om prinsessa.

H: (lite trött) Men jag skall inte –

E: Jag är din prinsessa.

H: Ja.

E: Du ÄLSKAR mig.

H: Ja.

E: Jag kan vara den som är bäst i din bok.

H: Eh… OK. Visst. Fint. Jag skriver om en prinsessa. Om du klättrar ner.

E: (klättrar inte ner) Jag kan vara bäst – jag kan vinna mot HELA rymden.

H: Ja.

E: Jag är kanske bästa prinsessan. Och rosa.

H: Mm.

E: Och jag har en krona och jag är så snäll.

H: Mmm. Whatever.  (tystnad varunder E försöker ta H:s penna och H försöker ta tillbaka sin artistiska integritet) Förresten. Kan du gå och hämta din krona så kan jag… skriva om den?

E: DU kan hämta min krona.

H: Men du sitter ju i mitt knä.

E: Men då kan vi inte hämta kronan nu. För då sitter inte jag i ditt knä om vi måste hämta kronan.

H: Nä! Exakt!

E: Så jag får sitta här ISTÄLLET för hämta kronan.

H: Men hur skall jag kunna skriva om din fina krona då?

E: (ändå lite frestad) Jag kan berätta allting för dig om min krona.

H: Eller… så kan… DU… rita av kronan!

E: (funderar)

H: Du kan sitta precis här. BREDVID mig alltså. Och rita.

E: Rita min fina prinsesskrona.

H: Tyst som en liten mus kan du sitta och skriva.

E: Tyst som en PRINSESSA!

H: Eller hur? För att du är så duktig?

E: Mm.

H: Gå och hämta den då.

E: Om du hämtar din rosa penna.

H: (suckar) Jaja. Jag hämtar min rosa penna. Du kan FÅ min rosa penna. Om du bara… sitter tyst och ritar ett tag.

(E sätter sig – på stolen bredvid – och ritar av sin krona.Och H får koncentrera sig ånyo. I typ två sekunder)

E: H! Min rosa penna är slut.

H: Vad konstigt.

E: Ja! Konstigt!

H: Ett rymdmonster kom kanske och åt upp den.

E: Ja! Jag ritar rymdmonster.

H: Ett GRÖNT rymdmonster.

E: JA! Elakt grönt.

H: Perfekt.  (E springer iväg för att hämta grön penna) Det spännande nu – vet du vad det är mamma?

jag: Att den gröna pennan också är slut?

H: Nej – att hon faktiskt är en ganska bra inspiration.

jag: Du menar med rymdmonster som äter rosa pennor och en prinsesshjälte som vinner mot hela rymden?

H: Japp! Det finns INGEN sådan rymdraketsaga med rosa pennor vad jag vet. Det var en toppenidé!

jag: Låter som en kul grej.

H: Hela verkligheten kränger liksom när hon kommer.

jag: Jag vet vad du menar.

H: Hon tar bara över.

jag: Ja.

H: Och då blir det helt annorlunda än man har tänkt sig.

jag: Ja.

H: Och jättelätt att skriva!

jag: JA.