En del dagar kan vara fulla av irriterande sjukdom.

En del dagar kan vara präglade av molnighet och regn.

En del dagar karaktäriseras av mat som inte är god och vindrutetorkare som gnisslar.

Vissa dagar råkar man ut för långsega minuter och timmar som försvinner snabbt som hantverkare på mobiltelefoner.

En del extra intressanta dagar kan man till och med stöta på kastruller som utan förvarning försvinner och sedan dyker upp igen på ett annat ställe, som hade de den där ytterst ovanliga, men på sitt sätt fullständigt logiska, kombinationen magiska krafter och allmänt dille.

Och en del dagar är bara genomtrista.

Men även sådana dagar innehåller för mig det här ögonblicket.

Ögonblicket när man står vid förskolans port och öppnar grinden, och en liten rosaklädd figur från andra sidan gården får syn på en och bara illrusar emot en. Ögonblicket när allt stannar upp. Ögonblicket när bakgrundsmusiken,som förstås inte finns men borde finnas i varje människas liv, går från småtråkiga etyder till en flod av mjuk soul, och solen spricker fram vid en gyllene molnkant, och man glömmer allt det där som gjorde ont och blev fel för att någonstans på en förskolegård finns det en ganska kort person i rosa fordrade galonbyxor och pyttesmå kängor, som slänger allt hon har för händer och bara far rakt emot en som en målsökande robot.

Och någonstans jublar änglarna,och någonstans försvinner alla skuggor, och någonstans, mina vänner, ler himlamakterna och high-fivar varandra och säger att det där med barn och föräldrar och moderskärlek var verkligen en underbar idé.

Och någonstans softar någon linsen för nu kommer kramen, och allt som kändes fel känns nu rätt och allt som var svårt blir nu rätt.

Och sedan.

Sedan säger den där ljuveliga lilla rösten till en:

-Mamma! När vi kommer hem skall jag och A tävlingsbajsa hela kvällen!

Och där någonstans möts drömmarna och verkligheten med en kollisionssmäll av det där slaget som liksom börjar som en grov cementborr rakt in i pannbenet och slutar som en liten ettrig hackspett i ens frontallob.

Och då vet man.

Då – i kraschen mellan idyll och diskbänksrealism – då vet man.  Där – i upptäckten att de båda samexisterar och i sin samexistens lyckas fylla ut tiden till 100% båda två – där – då – vet man – på det mest genomgripande och pedagogiskt illustrerade sättet som finns – att man är mamma.