Vid frukostbordet. E tittar på mig och mitt kaffe.
E: Jag är vusken nu.
jag: Nej, det är du inte.
E: Jo. (paus) Mamma, jag vill ha kaffe.
jag: Nej, det vill du inte.
E: Jo. Mina fröknar dricker kaffe. Du dricker kaffe. Pappa dricker kaffe.
jag: Men inte barn.
E: Och mormor dricker kaffe och morfar dricker kaffe.
jag: Men inga barn.
E: och jag vill också dricka kaffe för jag är stor nu.
jag: Mja. Ja. Men inte ens stora tjejer på tre år dricker kaffe utan bara vuxna.
E: Men jag ÄR vusken.
jag: Rätt så. Men inte kaffevuxen.
E: Men jag VILL dricka kaffe. Jag MÅSTE dricka kaffe.
jag: (kontemplerar i mitt inre de tänkbara effekterna av kaffe på en redan från början ganska speedad och trotsbenägen treåring) Nej. Jag tror inte det. Jag tror att du måste odricka kaffe.
E: Odricka kaffe?
jag: Ja. Det är när man tar en kopp, så här. Man fyller den med låtsaskaffe. Sedan går man och häller ur den i vasken och säger ”Jag behöver inte dricka kaffe för jag slipper det! Kaffe är äckligt!”
E: (tittar ytterst tveksamt på mig)
jag: Prova! Det är kul.
E: Nej, mamma. Inte kul. Jag vill ha kaffe.
jag: Nej, det vill du inte. Och det får du inte.
E: Men det är GOTT.
jag: Jag förstår logiken. Alla vuxna dricker det, så därför är det gott. Men ser du, det stämmer inte riktigt. Egentligen är kaffe äckligt.
E: Mamma.
jag: Ja. Titta här. (dricker lite kaffe, försöker se extremt äcklad ut)
E: Mamma. Jag är ingen bebis.
jag: Kaffe är inte – visst. Smaka själv. (tar lite kaffe på en sked och håller fram)
E: Nej.
jag: Nej?
E: Nej, så där som du dricker. I kopp.
jag: Hur hamnar jag i de här situationerna?
E: I min Nalle Puh-kopp.
jag: Inte i din rosa prinsesskopp?
E: I min Nalle Puh-kopp.
jag: (häller lite lite kaffe i Nalle Puh-koppen och ställer på bordet framför E)
E: Det var inte gott.
jag: Jag sade ju det.
E: För det var inte i min rosa prinsesskopp.
jag: Det blir inte godare i din rosa prinsesskopp.
E: (stirrar på mig som om jag vore vansinnig) ALLT blir godare i den rosa prinsesskoppen.
jag: O. K. (häller och ställer)
E: Det var ÄCKLIGT.
jag. Ja.
E: Ditt kaffe är nog godare.
jag: Ja, antagligen. Men har du sett vilken ful kopp jag dricker ur?
E: Din kopp är fin, faktiskt.
jag: OK. (lite kaffe ur min kopp på en sked, E smakar tveksamt)
E: Det smakar samma.
jag: Ja.
E: Vuskna är väldigt konstiga.
jag: Mm.
E: För varje dag dricker ni något som inte är gott.
jag. Mm.
E: Och varje dag glömmer ni att det inte var gott dagen innan.
jag: Mm.
E: Och så dricker ni det igen.
jag: Mm.
E: och varje dag säger jag att jag vill smaka kaffe.
jag: Och varje dag säger jag att det inte är gott.
E: och varje dag provar jag ändå. I Nalle-Puh-koppen.
jag: Och den rosa prinsesskoppen.
E: Och din kopp!
jag: Ja.
E: Och det är aldrig gott.
jag: Jag vet.
E: Och ändå provar jag varje dag.
jag: Ja. Jag vet.
E: Som vuskna gör.
jag: Hm.
E: Så då ser du.
jag: Öh.
E: Jag är vusken nu.
jag: Åh.
E: Jag visste att jag hade rätt.