Stannar bilen på en busshållplats på väg till jobbet. M ringer.

jag: Fick du dina farsdagspresenter?

M: Sex glassar och alla hade gjort teckningar och grejer.

jag: Kul va?

M: Mm. Fast sedan föreslog jag att som en särskild familjefirargrej så kunde vi städa tillsammans.

jag: Oo.

M: Fast då sade de att som en särskild farsdagsfirargrej kunde jag få städa helt själv.

jag: Ah.

M: Så då gjorde jag det förstås.

jag: Mm. Förstås.

M: Med båda dammsugarna! Och det nya fönsterputsmedlet som faktiskt är otroligt bra! Och med den där skurkrämen som luktar —

jag: Mm. Jag förstår.

M: Förlåt. Jag blir så entusiastisk bara. Det var verkligen ett toppenfönsterputsmedel! Mirakulöst! Kristallklart! Som en —

jag: Mm. Hm.

M: Och under tiden jag städade åt barnen upp glassarna.

jag: Under tiden som du städade?

M: Ja. Varenda en.

jag: Hm.

M: Man blev lite imponerad av deras grundlighet.

jag: Men du älskar ju glass!

M: Jaa. Jag älskar all glass.

jag: Hur känner du dig nu då?

M: Som… som en pappa.

jag: Hm.

M: För att det är vad pappor gör. De ger bort sin glass som de älskar till sina barn som de älskar.

Tystnad.

jag: Har H sagt åt dig det där?

M: Ja.

jag: Ah.

M: Men det är ju sant också. Det är fint att vara pappa.

jag: Mm. Men hade du inte velat ha – ja du vet – din present?

M: Men lyssnar du inte då? Jag fick ju STÄDA! Själv!

jag: Just ja.

M: Så jag är nog så nöjd som man kan vara faktiskt.

jag: Du borde få en medalj.

M: Vi pappor gör dagligen storslagna grejer och begär inga medaljer.

jag: Det är sant.

M: Däremot vill vi gärna berätta i detalj om vår städning.

jag: Åh vad dålig mottagning det blev just nu… vänta… jag hör dig inte… vänta…