Idag fyller Ansgar 11 år. Precis den ålder då man får sin kallelse till Hogwarts, påminde H mig om imorse. S sjöng Happy Birthday för Ansgar, kanske i tanken på att en internationell hälsning är bäst om man skall fira någon som är väldigt långt borta från vår värld. Eller så tänkte han att det var lämpligast med ängelska när man tilltalar någon som är i himlen. A skålade för Ansgar och hoppades att han mår bra i sitt hjärta nu. E fattade förstås ingenting utan trodde att vi tände ljus för att det har blivit Lucia.

I Harry Potter och hemligheternas kammare visar det sig att det finns en otäck hemlighet under Hogwarts,
byggd av en av Hogwarts grundare. Där bor en basilisk som vill utrota alla trollkarlar som inte är renblodiga,
och han släpps lös av Voldemort. Det krävs att Harry Potter lär sig viktiga saker om sig själv
för att han skall kunna besegra basilisken och i viss mån även Voldemort. 

En hemlig kammare som härbärgerar gruvlig ondska, dold under den tryggaste platsen på jorden. Ett monster som kan släppas löst och förgöra allt. Kanske har vi alla en sådan där hemlig kammare? Kanske är det en del av att vara människa? Under och bortom vår vardag bär vi på hemligheter, på sorger och skador, på sådant som vi helst håller en bit ifrån oss, men aldrig kan göra oss av med.

En basilisk kan döda enbart med sin blick, det gäller att inte titta in i ögonen på den. Men det är inte det enda sättet den har – dess tänder är dödligt giftiga. Om man möter ögonen indirekt, genom en kamera eller en spegel, dör man inte utan blir förlamad. En basilisk kan bli tusen år gammal.

Visst märker man  på beskrivningen hur lik en basilisk är sorg?

Jag har lärt mig genom åren att inte stirra den i ögonen, inte låta den hypnotisera mig. Jag möter den – jag måste möta den, så här års och ibland annars, men jag möter den numera väldigt försiktigt, så att den bara förlamar, inte dräper mig.  Sorgen kan också bli tusen år gammal, gammal och trött, men ändå elak. Och sorgens ögon må bli skumma och svaga med åldern, men ändå kan den paralysera med ett ögonkast.

I Harry Potter och hemligheternas kammare säger Dumbledore:

-…Och dessutom kommer du att finna att vem som än ber om hjälp och stöd på Hogwarts skall finna det.

Hogwarts är skolan, tryggheten, under vilken hemligheternas kammare vilar. Det kan vara värt att tänka på när vi brottas med våra basilisker: Vi har inte bara en hemlighet som ligger förborgad under trygghetens yta. Vi har också en trygghet som står rest ovanför vår sorg. Vi har vår vardag. Den är vårt värn och vårt skydd. Den ger oss hjälp och stöd.

När sorgen är så stor och så bottenlös som den blir på sådana här årsdagar, är det min vardag jag vänder mig till för stödet och trösten. Min vardag – så när barnen idag tog med sig kompisar hem från skolan så stod jag i köket och njöt av det faktum att det kan vara barnskratt, fniss, och oväsen här. Att min vardag inte är steril och sorgladdad utan full av liv. Det kändes som att Ansgar hade trivts i det här kaoset.

Så min basilisk får ta sin förlamande blick och försöka nå fram med den över legobeströdda hallgolv, över av-H-ratade-kläder-från-imorse-belamrade pallar, av äsch-vi-drar-väl-fram-alla-våra-nintendospel-och-lägger-i-en-hög-på-köksbordet-ansamlingar. Och basiliskblickar kan vara olycksbådande och otäcka men de tar sig svårligen förbi våra tvätthögar.

Idag tackar jag mitt familjekaos för att Ansgars födelsedag firas av att Ansgars småsyskons kompisar är här och rumsterar. Idag tackar jag mitt Hogwarts för det familjekaos som gör att livet vinner även på sorgens dag.