Det här är den av Harry Potter-böckerna som jag tycker bäst om. H kan inte förstå det (Dumbledore dör ju!) men jag gillar dramatiken och humorn – och vuxenblivandet. Det som började som barnböcker har nu definitivt kommit att handla om vuxna utmaningar  och vuxna beslut.

 

Halvblodsprinsen är i själva verket Severus Snape men det får vi inte reda på förrän i slutet.
Genom att Harry får tag på den här boken och tar del av noteringarna i marginalen får han bra betyg i Trolldryckskonst (med en annan lärare). 
Dessutom tar han och Dumbledore tillsammans sig an uppdraget att försöka göra slut på Voldemort. 

Det här är Snapes berättelse på många sätt. Efter att ha slungats fram och tillbaka mellan att uppfatta Snape som än ond än god får läsaren här övertygande bevis för att Snape är ond (men berättelsen slutar inte här). Samtidigt som vi får dessa besked får vi också en hel del bakgrund om Snape som ger oss en viss förståelse för honom. Voldemort är också märkligt frånvarande i boken – syns endast i återblickar. Ondskan däremot är tydlig.

När jag gått igenom böckerna en efter en här på bloggen har jag citerat Dumbledore varje gång. Dumbledore har stått för godhet och vishet och lotsat Harry genom allt obegripligt som händer honom. Nu dör Dumbledore och Harry blir ensam med frågorna.

Kanske kan min förtjusning i den här boken sammanfattas i det här stycket från Dumbledores begravning:

Och Harry såg mycket tydligt, medan han satt där i den varma solen, hur människor som tyckte om honom hade stått framför honom, den ena efter den andra, hans mamma, hans pappa, hans gudfar, och slutligen Dumbledore, alla fast beslutna att beskydda honom. Men nu var det slut med det. Han kunde inte låta någon annan stå emellan honom och Voldemort.

Ensamheten. Vuxenblivandet. Ansvaret.

Kanske är det här en sammanfattning av föräldraskapet vi har med Ansgar? När han dog blev vi föräldrar som inte hade någon att ta hand om. Men vi var föräldrar ändå, föräldrar som ville hans bästa, som ville ge honom allt. Det vi fick ge honom fick bli en begravning.

Det var slut på föräldragrejer att göra efter det. Men det var inte slut på föräldrakänslorna. Finns han i nästa värld, någonstans i universums utkanter, måste vi göra vårt bästa för att hela universum blir så bra som möjligt för honom. Det finns inget tydligt uppdrag i det annat än att leva så gott man kan och göra sitt bästa. Det är ett litet, litet myrsteg på väg  mot ett bättre kosmos. Men om det är vår uppgift, så är det det. Liten kanske, jämfört med annat föräldraskap. Men vårt föräldraskap.

Ensamheten. Vuxenblivandet. Ansvaret.

Idag är det Ansgars dödsdag. Elva år utan honom idag.

Och hur man än tänker om den här boken, vore den här lilla utläggningen av den inte komplett om den inte tog med de här raderna också. Det är Harry och Dumbledore i samtal om hur man skall förhålla sig till ondskan, till Voldemort.

-Men jag är varken ovanligt skicklig eller kraftfull, sa Harry utan att kunna hejda sig.

-Jo, det är du, sade Dumbledore med eftertryck. Du har en kraft som Voldemort aldrig haft. Du kan…

-Jag vet! sade Harry otåligt. Jag kan älska! Det var nära att han tillade: ”Än sen då!”

-Just det, Harry. Du kan älska, sade Dumbledore och såg på Harry som om han visste precis vad han just avstått från att säga. Och med tanke på allt som hänt i ditt liv är det en stor och enastående förmåga. Du är ännu för ung för att förstå hur ovanlig du är, Harry. 

-Så när profetian säger att jag skall besitta ”en kraft som Mörkrets herre ej känner till” så betyder det bara… kärlek? frågade Harry med en antydan till besvikelse. 

-Ja… just kärlek, sade Dumbledore. 

Föräldraskap på det svåra sättet. Föräldraskap i mörkret. Föräldraskap med den vaga och obekvämt stora uppgiften att göra universum bättre. Men kanske… kanske finns det något som har gjort universum lite bättre redan i själva föräldrskapet. Kanske är kärleken den kraft som skall förändra allt. I så fall kan vi tryggt vila i att Ansgar har fått den kraften. För det kunde vi ge honom – det kan vi fortfarande ha – det kan finnas trots dödens hemskhet: Kärleken.