Den sista Harry Potter-boken handlar om sökandet efter  Voldemorts dödsreliker och den stora slutstriden.
Harry möter Voldemort och segrar, Kristuslikt, genom att dö.
Han möter Dumbledore i någon slags mellanläge mellan död och liv, och får bestämma sig om han vill återvända till striden eller dö.
Han väljer livet och segrar. 

Den sista boken är också en favorit för mig. J K Rowling själv har sagt att den hör så extra mycket ihop med Halvblodsprinsen att de nästan är samma bok och så upplever jag det också. Här knyts trådarna ihop och allt får sin förklaring.

Och Harry får träffa Dumbledore igen.

Här träffas de på någon slags mellanstation mellan liv och död. Och Dumbledore ger Harry ett val: skall han återvända till striden eller inte?

Harry går vidare med striden. Och Dumbledore skickar med honom de här orden:

”Tyck inte synd om de döda Harry. Tyck synd om dem som lever och framför allt dem som lever utan kärlek.”

Idag är det årsdagen av den dag då jag vaknade på morgonen utan Ansgar. Utan hopp. M och jag fick gå ner till Neo och personalen hade så fint gjort i ordning Ansgars kropp i en liten korg. Och jag gick in i rummet och såg honom. Jag minns att jag hoppades mot all logik att de skulle ha tagit fel – att han skulle andas – röra sig – sträcka ut en hand. Men han låg där – en avbild av M – en avbild av mig – och jag tänkte ”Där ligger M och jag. Och vi är döda båda två.” Det fanns inget hopp.

Men.

Det kom ett hopp. Det kom ett liv. Fyra liv till faktiskt. Och därmed liv till mig också. Och hopp. Och tro. Och kärlek. Ständigt denna kärlek.

Vi fick ett val också,som Harry. Vi kunde välja vad vi skulle göra. Sörja oss galna eller försöka famla oss tillbaka till något som liknade ett liv. Vi famlade. Försökte ta oss upp till ytan igen. Och vi fick livet.

Idag är den sista av årets sorgedagar. Jag vänder mig tillbaka ut mot verkligheten. Jag gläder mig – tackar för – lever för – mina barn, min familj. Det finns inget viktigare än detta: Kärleken. Det är den största kraften. Det är det.

Om vi inte vet något annat än det, vet vi ändå allt som vi behöver veta.

 

Jag säger tack till Harry och Dumbledore som hållit mig i handen under de här dagarna. Tack för att jag fick låna er historia och använda den till mina egna syften. Jag vet inte om man riktigt får göra så – men en stor tröst har det varit för mig iallafall. För att visa min uppskattning skänker jag sista ordet till er.

”Säg mig en sista sak” sade Harry. ”Är det här verkligt? Eller har det hänt inne i huvudet på mig?”

Dumbledore log glatt emot honom…

”Det är klart att det händer inne i huvudet på dig, Harry, men varför i all världen skulle det betyda att det inte är verkligt?”