Jag inbillar mig att jag för sisådär tolv-tretton år sedan iakttog barn som fick vredesutbrott på fruktavdelningen på ICA Maxi med den rättfärdigt indignerade min som endast en barnlös person kan slösa på ett vredesutbrott på offentlig plats. Egentligen iakttog jag nog mest barnets rodnande mor  och tänkte ”Jaja. Låta bli att uppfostra sina barn, det kan man ju också göra!”

Jag inbillar mig att jag gjorde sådant.

Jag inbillar mig att jag inte alls ser ut sådan idag när barn får vredesutbrott på fruktavdelningen på ICA Maxi. Istället inbillar jag mig att jag ser extremt triumfatorisk ut när jag väl kastat en snabb blick på barnet och konstaterat ”Yes! Inte mitt den här gången!” och låter min segerblick svepa över de som är i fruktavdelningen som för  att säga ”haha! Den här gången kan ingen titta surt på mig! HURRA!”

Och då inbillar jag mig att jag hör ett väldigt välbekant typ av vredesutbrott bortifrån brödavdelningen. Ett väldigt välbekant treåringsvredesutbrott. Och då inbillar jag mig att min triumfatoriska min, på sin sveprunda över de församlade fruktköparna, stöter ihop med en blick från en kvinna kanske tio år äldre än mig. Våra ögon möts. Mina post-triumfatoriska, far vidare mot brödavdelningen med en trött rutin som vi flerbarnsmammor har vid vredesutbrott i offentliga miljöer. Hennes ögon… ja…

Jag inbillar mig plötsligt att detta är ögonen hos den kvinna som jag öste rättfärdigt indignerade blickar över för tretton år sedan. Samma kvinna, nu med äldre barn, sådana som inte får vredesutbrott, varken i frukt- eller brödavdelningar. Och jag inbillar mig att den kvinnans ansikte innehåller en min som också är en aning rättfärdigt indignerad. Och kanske en liten liten aning triumfatorisk också, på samma gång.

Been there, done that, vredesutbrott på ICA Maxi är SÅÅÅ himla 2001, tycks hennes min säga mig.

Och sedan inbillar jag mig att hennes ansikte förändras. Att även hon återupplever 2001. Och att hon nu ser på mig med ett häpet igenkännande. Det där, tänker hon, det där var ju den där kvinnan som gav mig föraktfulla ögonkast och överöste mig med sin självrättrådiga helt och hållet teoretiska barnuppfostransexpertis och besserwisserilska.

Och när hennes ögon följer min blick bort mot brödavdelningens vredestjut, inbillar jag mig att hennes blick vänds inåt, söker i minnet, och hittar. Hittar något som också syns i hennes ögon. Hennes ögon, som nu lyser av ett annat ljus. Hennes ögon, som nu minns hur hon – vid det där tillfället 2001 – tänkte ”jaja… måtte hon få MÅNGA barn som alla får vredesutbrott på ICA så hon får se hur lätt det är!”

Och våra blickar glider ifrån brödavdelningstraumat och möts igen i en kort sekund. Och jag inbillar mig att det verkligen var så. Hon som, med magisk profetisk gåva, utslungade en snabb förbannelse som ändrade mitt liv för alltid. Och jag vill krama henne och krama henne och tacka henne på mina bara knän. Och jag vill berätta för henne hur stort, hur underbart, hur fantastiskt härligt mitt liv är nu. Hur fyllt av liv och glädje och ögonblick och kärlek och —

Och jag inbillar mig att hon kanske skulle tycka att jag var lite konstig om jag gjorde det. Ni vet, om det nu skulle vara så att jag inbillat mig fel under hela den här blick-utbytar-grejen.

Och sedan inbillar jag mig att det nog skulle vara en bra idé att gå och plocka upp de fjorton förpackningar Gott Gräddat Falu Rågrut som min dotter just stampar på.