Någon gång på 1830-talet, kanske 1840-talet, flyttade gårdshuset på vår gård ungefär 300 meter. Det var det laga skiftet. Förut hade huset legat med de andra husen uppe i Tuna by, nu hamnade det här, här där vi bor idag. Exakt samma hus, alltså, som bars ner, stock för stock (och inventarium för inventarium) och lades på sin nya plats. Det var ett fint och ståtligt hus, som på ett av våra gamla fotografier hade förärats en ljuvligt idyllisk punschveranda.

Innan dess bodde släkten uppe i Tuna by, som sagt, säkert minst tvåhundra år där också.

Och längre tillbaka bodde man, som intelligenta bloggläsare som ni själva säkerligen kan föreställa er, på andra ställen.

Många många generationer, således. Alla bönder. Alla envisa. Alla kämpande mot såväl väderlek som skadedjur, med den uppländska lermarken i själva blodomloppet, så att säga.

Skådar man långt tillbaka i sekeldimman kan man se mina barns förfäder gå och flytta – utan hjälp av maskiner, bara dragdjur och ren och skär hallstarrighet – enorma stenar så att åkrarna skulle vara effektivare bärare av livsmedel, så att djur och familj skulle mättas och producera överlevnad i tillräckliga mått.

Det kan hända att hästarna som de hade till sin hjälp tyckte att de var för enträgna och ståndaktiga, för trilska och obändiga, eller så tyckte de inte det. Hästar är ju själva ganska envisa. I vilket fall som helst hjälpte arbetsdjuren dessa envetna, ivriga jordens söner, allt för att livet skulle gå vidare, för att framtiden väntade.

På den här gården, var den än har legat, har det bott människor som trotsigt och hårdnackat har överlevt magra år likaväl som goda år, som har klarat sig igenom smärre och större naturkatastrofer och, generation för generation, tagit de nya tiderna i hågen och kämpat sig fram i sin tillvaro.

Och om ni undrar vad jag pratar om, varför jag drar upp allt det här, så vill jag be er, vänligen, att härda ut en liten stund till, prova mina tankar en liten stund till. Tänk på den här viljestyrkan, den som lett människor att bo och odla på en plats som annars varit full av träd och sten, den som lett människor att varje dag, oavsett väderlek, plikttroget och utan att ge upp bära sin börda, göra sitt jobb, tjäna jorden.

Och nu tänker ni, hoppas jag, på den viljestyrkan, och på alla generationerna, och på alla motgångar som övervunnits. Tänk på den viljestyrkan. Tänker ni på den?

Bra.

För hur mycket den viljestyrkan än finputsas ute på åkrarna, hur mycket den än vässats av trampet av kor, hur mycket den än stångat sig skicklig mot bastanta härdar av byråkrater och annan ohyra, har den viljestyrkan firat den största triumf dessa specialtränade tjurskallighetsgener någonsin kunnat förvänta sig idag. Idag, på denna kulturmark, denna svenska ädeljord, har vi bevittnat en viljestyrka som skulle få tidigare frycklundska generationer att resa sig från Hjälsta kyrkogård av ren och skär respekt.

För idag har nämligen H lärt sin far att ladda ner appar från Google Play-butiken. Och alla gamla bönder som nyligen stod upp från sin eviga vila – de förstår inte apparna, men de förstår arbetet, det hårda, envetna, trägna, ihärdiga grävarbetet som detta har krävt – lägger sig nu till ro i familjegraven igen, och, som en ringa gärd av aktning, roterar de i sin grav.

För av jord är de komna, jorden har de tjänat, och jord skall de åter bli. Men efter denna dag, efter detta dåd, blir sig jorden aldrig mera lik.

 Seklens hjältinna.