Samtida, men tvära, kast.

H: Mamma, kan du…

S: Mamma, jag måste…

A: Mamma, kom GENAST!

E: Min TEKOPPSGRIS är borta!

M: Ähum, älskling, skulle du vilja….

Så. Jag har de här specialfärdigheterna. Jag kan lyssna på fem olika typer av logik samtidigt. Och jag kan reda ut och trassla fram och hitta på och utföra detektiva tekoppsgrisåterskaffande åtgärder och till och med sortera upp en äkta makes tankar, ett fingertoppsarbete väl värt att jämföra med högoktanig diplomati.

Så. Jag kan allt det där och jag gör allt det där. För min tid kommer.

När de sover allihopa. När de är inräknade och tandborstade och sagoförsedda och förnöjda och sover i sina små sängar och universum bara innehåller min laptop, min tekopp och min egen hjärna, då. Då. Då minsann. Då skall jag…. hmm… vad skall jag göra först?

Då skall jag sortera strumpor.

Strumpor, som inte vill ha samma Nintendospel samtidigt. Strumpor, som inte ställer svåra frågor om vem som tog den sista apelsinen. Strumpor, som inte vill höra sagan om den lilla, lilla gumman tretton gånger i rad. Strumpor, som faktiskt är experter på att vänta på uppmärksamhet, tysta och stilla och utan att springa omkring eller skrika.

Och när strumporna är sorterade, och lagda till rätta i sina lådor, och inräknade och tandborstade och – ok, ok, men ni fattar vad jag menar – när de rullat ihop sig och gått och lagt sig då, strumporna?

Jo, då är tiden verkligen min. Då är det jag, laptop, tekopp och min värld.

Och då… då… då längtar jag efter barnen igen.

Allvarligt.

Så är det.

Det är inte klokt. Men så har det blivit, att mitt behov av egentid har krympt ihop till en liten strumpsorteringssväng, en liten utflykt på femton minuter i det förutsägbaras värld. Sedan vill jag ha kaoset igen.

Eller så är det klokt. För ärligt talat, vilket skulle du helst leta efter, en grårandig socka eller en tekoppsgris?

Exakt.