Plockar ihop dagens ta-med-till-skolan-samling, jumpapåsar, solhattar, solkräm, kepor, mobilladdare, nytvättade regnkäder och lite till medan barnen packar sina skolväskor.

Väl framme i skolan bär jag igen. Inte ryggsäckarna, de tar barnen, men resten. Nu är det regnkläder, kepor, en varm tröja, två solkrämer, inneskor, mobilladdare, och E:s docka som hon inte kan bära själv, av klädesestetiska skäl: ”dockan har en ANNAN rosa, mamma, om jag bär den ser mitt rosa fult ut”.

Och det kan hända att jag muttrar något om att jag har två akademiska examina och ett stort ordförråd, datakörkort och bilkörkort, och hur kom det sig att min främsta uppgift i livet är att vara packåsna och kom-ihåg-tant.

Och så möter jag en annan mamma i en gymnastiskskobelamrad korridor. Och hon ser glad ut, jublande glad. Hon bär också regnkläder och en jumpaväska, en grå elefant och en halv banan, ett par deffade hörlurar och som sagt, detta stora leende. Och det är leendet som gör det. Leendet som gör att jag plötsligt slutar att känna mig som en packåsna/kom-ihåg-tant och börjar inse att jag är en mamma.

Och det finns många saker som mammor inte får göra. Man får inte använda smeknamn i skolan, man får inte andas på det där pinsamma sättet, man får inte vissla i kyrkan efter ens barns framträdanden på skolavslutningen och man får inte svara i deras mobiltelefoner, särskilt inte om man tänker säga ”Hej, det här är H:s MAMMA, världens ultracoolaste mamma”. Man får inte hålla sin nioåring i handen och man får inte be sin sjuåring att tvätta bort tandkrämsrester när han står och pratar med den underskönaste flickan i klassen.

Men man får bära saker.

Man får vara en packåsna och sköta logistik och bestämma huruvida det är lättare att bära dockan själv eller ha en estetisk-moralisk diskussion med en fyraåring.

Man får vara mamma.

Man är mamma.

Och det blir inte mindre saker att bära när man inser det. Regnkläderna blir inte mindre irriterande och solkrämerna inte mindre hala. Men det händer ändå två saker:

Dels drar den toklyckliga mammans leende in mig i en gemenskap: vi som bär och bär och bär i skolans korridorer, vi som utövar vårt moderskap på det här nondemonstrativa, oglamorösa, vardagsvårdande sättet, vi som vet varför en halv banan och en mobilladdare är skillnaden mellan en dålig och en bra dag för våra barn. Del inser jag plötsligt, sådär i blixtbelysning, som är det enda sättet som man kan inse sådana här saker (en halv sekund av klarhet, sedan in i dimman igen) att jag bär tråkiga grejer på grund av mitt livs största underverk. Att det vardagsgråa runt omkring mig är en speciell typ av vardagsgrå, en typ som jag aldrig skulle ha upplevt utan barnen.

Och snart, om korta ögonblick, kommer tiden när jag går här och bär i korridorer att vara över. Barnen kommer inte att behöva sina saker burna av mig, och jag kommer inte att vara packåsna/kom-ihåg-tant. Och jag kommer att sakna det.

Jag tittar ner på regnkläderna, på dockan. Dockan blinkar åt mig och jag rättar till hennes hår. Allt är ömhet, allt är smekt av händer. Hur var det nu den dikten gick?

Allt är nära, allt är långtifrån
allt är givet människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig

Träden, molnen, marken där jag går
Jag skall vandra   – ensam, utan spår.

Och om jag ändå lämnar några spår
så blev det nog en regnrock, och en tår
och om du plockar upp dem, när du går
så får de vandra vidare fler år.
Och mammorna förändras, du förstår;
men sakerna är ständiga, och tiden bara går.