”Min son.”

Orden kan sägas på så många olika sätt. Uppfordrande. Lyckligt. Ödestyngt. Sorgset. Övergivet. Glättigt. You name it.

På midsommar kan man säga dem med… ja, med så väldigt många olika känslor inlagda i orden.

Typ så här.

A: Mamma, när du var ung och ogift och så, då lade du väl sju blommor under din kudde på midsommar?

jag: Ja.

A: Och så drömde du om din tillkortakommande?

jag: Tillkortakommande? Det var ett bra ord. Tillkommande brukar man säga, men i vårt fall…

A: Drömde du om pappa då?

jag: Tja. Ja. Typ.

A: Men nu är du gift.

jag: Japp.

A: Så nu får du inte lägga sju blommor under kudde längre.

jag: Jag slipper!

A: Men vad skall du ha under kudden då?

jag: Den gifta kvinnans självrättfärdighet.

A: Va?

jag Äsch, jag vet inte. Inget antar jag.

A: Vissna blommor kanske.

jag: Varför?

A: För att liksom – ja, för att du inte bryr dig om de unga snygga blommorna längre. För att du redan har liksom PLOCKAT din blomma och nu står han i din vas hemma och—

jag: Vissnar.

A: Typ. En vissen maskros kanske? Det har vi så många i gräsmattan jämt.

jag: Jag gillar inte riktigt det där med vissna blommor.

A: Jag kanske kan komma på något annat.

jag: (alldeles för oskuldsfullt för att vara flerbarnsmamma) Ja gör det du! Det blir säkert bra!

A: (efter ett tag) NU har jag kommit på vad du skall få under kudden. Jag har lagt dit det också.

jag: Vad bra.

A: Är du nyfiken?

jag: Eh… ja.

A: Det är LEGO!

jag: Sju sorters Lego under kudden?

A: Ja! Två fyror, som är gröna, en åtta som är röd, två åttor som är gula och två fyror som är vita.

jag: OK.

A: Och! Här är det viktiga! (dramatisk paus) Det är – INTE Ninjagolego! Och inte Starwars-lego! Och inte mördarlego!

jag: Eh.. .vad bra.

A: JA! För du och pappa skall ju bygga framtiden nu liksom. Och då behöver man inte mördarlego utan vanligt standardlego. Sånt man bygger hus av.

jag: Fint.

A: Ja!

jag: Min son!

Och ni kanske undrar över tonfallet just den här gången? Det var den sortens tonfall som man får när man funderar över hur knöligt det är med sju legobitar under huvudkudden och hur stora chanser man har att tappa ner dem på golvet innan man somnar under natten samtidigt som man tycker att det är ganska gulligt att han inte tog Lego Ninjago-figurer utan ser symboliken i att ”bygga framtiden” som ett hus. Typ ett sådant tonfall, fast möjligen lite mer förvirrat.

A lyssnar noga på tonfallet och står sedan kvar bredvid mig, medan M kommer in i rummet och sätter sig vid bordet.

A: (efter en låång dramatisk paus) Vet du vad jag tänkte lägga under PAPPAS kudde?

jag: Öh, eh, nä.

A: Något som HAN skall få drömma om!

jag: Snälla, inte dammsugaren.

A: Nej! Glass!

jag: Glass.

M: Glass?!

A: Ja! För du älskar ju glass, pappa.

jag: Men… det där med att bygga framtiden då?

A: Men pappa ÄLSKAR glass.

jag: Ja, vännen min, men glass –

A: Men sedan kom jag på att glass smälter.

jag: Du kom på det!

A: Ja.

jag: Vad bra.

A: Så då åt jag upp all glassen.

M: Åt du UPP glassen?

A: ALL glassen.

M: Hur många glassar?

A: Sju stycken.

M: ALL glassen.

A: Japp.

M: Min son!

Och nu förstår ni var tonfallet exakt som tonfallet blir hos en man som visserligen gläder sig åt att se att hans gener med sådan stor genomslagskraft tagit sig in i nästa generation, men samtidigt sörjer över att glassarna är slut på den dagen då affärerna stänger tidigt. Exakt det tonfallet, med det lilla tillägget av en nyans av glädje som endast finns i tonfallet hos dem som slipper sova på Legobitar på natten.