Jag träffar ett barn på jobbet, ett relativt nyfött. Handen griper om mitt finger, sådär som de gör.

Och plötsligt är jag tillbaka till när du var nyfödd. När din lilla hand höll så hårt och tillitsfullt i mitt finger. Jag behövde bara snudda vid dina fingrar så tog de tag. Världens starkaste upplevelse.

Det är en gripreflex, men det är också ett meddelande till mamman: ”Jag håller i dig. Du är mitt hopp, min fasta punkt.”

Du höll av instinkt och reflex. Och jag höll tillbaka, av kärlek, överväldigad av känslor, i ett virrvarr av nydanande tankevirvlar. Dig. Dig vill jag aldrig vara utan, dig vill jag hålla och skydda och ta hand om och älska och – tja, allt. Vi höll i varandra.

Ingen av oss hade några ord. Du hade inga för att du var nyfödd, och jag hade inga för att du var nyfödd. Men vi behövde inga, vi bara höll.

Ett citat kom för mig: Mödrar håller sina barns händer en kort tid, men deras hjärtan för hela livet. 

Och så blev det. Jag höll dina händer – du höll mina händer – en kort tid.

Men ditt hjärta höll inte för hela livet.Du mådde inte bra. Du lämnade oss.

Och mina minnen snabbspolar, innan jag kan hejda det, några dagar, till de hemska timmarna på spädbarnsintensiven. Du låg med livsuppehållande maskiner överallt runt din lilla, nyfödda kropp. Mängder av information om din kropps funktioner stod i digitala, gröna siffror på alla de här maskinerna, men för mig lösgjorde sig en informationsbit ur de andra och tog över: dina lilla hand greppade inte runt mitt finger längre. Jag snuddade vid dina fingrar, men fick ingen respons. Reflexen var borta.

Du släppte mig.

Och jag visste då att det svåraste i livet skulle vara att själv släppa, att inte hålla dig.

Ändå fick jag göra det, släppa.  Jag kunde inte hålla dig så hårt att det räckte för båda. Jag kunde inte få ditt finger att kupa sig om mitt. Du var borta.

Och jag har hållit barns händer sedan dess. Fantastiska, underbara, ljuvliga, unika barn. Dina syskon.

Och ja, jag har fulla händer med dina syskon. Jag älskar dem alla, var och en, som om de vore det enda under som hänt mig. Som jag älskar dig. Fem fingrar i min hand, fem barn som hållit i mina fingrar. Full hand.

Tomheten är inte alltid påtaglig, men när den drabbar, gör den det med full kraft.

För idag höll en nyfödd hårt i mitt finger med sin hand. En annan nyfödd, en annan hand.

Och det var mysigt.

Men isande, skrämmande, avgrundslikt tomt.

Så väldigt påtagligt inte din hand.

Men ditt hjärta håller jag för hela livet.