Om jag inte hade träffat dig, hade jag antagligen varit en intellektuell nörd, mest sannolikt på internet, förmodligen med en bok-och filmblogg. Jag hade säkert haft svarta halvmoderna glasögon och pagefrisyr – det gråa nogsamt dolt under en rödbrun nyans som balanserade den fina linjen mellan färgglatt och sobert. Smink på ögonen, aldrig på munnen. Gudrun Sjödén-kläder med omsorgsfullt valda strumpor och coola secondhand-skor.

Böcker och film, och alldeles för mycket självförtroende ifråga om min egen smak. Så jag hade gott där och skrotat och tyckt att jag var rätt så cool, på mitt eget understated, imagekontrollerade sätt. Jag hade sagt självironiska saker, och om ingen hade lyssnat hade jag förmodligen sagt dem en gång till, lite högre.

 

Om du inte hade träffat mig, hade du bott för dig själv i en stor skog, i en liten stuga med dina saker väldigt välorganiserade och sparsmakade. Djur hade förstås älskat dig. Din blotta närvaro hade lockat fram skogens alla smådjur ur sina gömställen. De hade kommit för att betrakta dig när du gick på stigen genom skogen, de hade lystrat när du talade till dem, skyggt närmat sig dig och förtröstansfullt ätit ur dina händer. Du vet, som om du vore en Disneyprinsessa.

Och någon gång hade du kanske, i ditt disneyesquea liv, hamnat i stor fara (helt utan din egen förskyllan naturligtvis). Kanske hade en elak skurk velat kidnappa dig. Något sånt – och då hade din godhet mot djuren betalat sig, de hade räddat dig med stor risk för sina egna liv.

Ja, ditt liv hade varit som en film.

 

En film som bok- och filmbloggen satt sig för att recensera. Kanske skulle bloggen ha känt ett initialt förakt för ämnesvalet, men lockats av karaktärsskildringarna. I hemlighet hade bloggen gått tillbaka till biografen och sett filmen om och om igen.

 

Eller så kanske jag hade varit en kvinnlig detektiv, lite klumpig men briljant. Ständigt hotad av såväl maffiamässiga  brottssyndikat och mansschauvinistiska kollegor, hade hon manövrerat sig fram i en modern noir-värld, och – eftersom det var i bokform – haft gott om tid att finslipa de sarkastiska repliker som hon älskade att tänka ut.

Och kanske hade just den deckaren hamnat på den välhållna bokhyllan i ditt lilla skogstorp. Kanske hade du ogillat detektivens klumpighet (för att inte tala om hennes slarviga personlighet), men du hade fortsatt att läsa ändå, medan tama ugglor mjukt hoade utanför – en varning för skurkarna som smög i buskarna, och förberedde kidnappningen. Men du fortsatte att läsa, fast du borde ha packat dina saker (ordentligt, förstås, vi är ju inga barbarer) och stuckit. Om inte boken fascinerat så.

 

Och då hade jag varit med i din film.

Och du hade varit med i min blogg.

Vi hade funnit där i varandras liv.

Ändå.

Om inte i verkligheten, så i overkligheten.

 

Eller.

Jag vet inte vad jag skall säga.

 

Men jag vet vad Harlan Coben skulle säga:

That’s the problem with falling in love. It makes you start talking like a bad country song.