4 februari. Din dag.

Det är kallt på din namnsdag i år. Frusna kristaller överallt som påminner om det vackra och komplexa i livet, om att sällsam skönhet och isande kyla kan gå hand i hand.

Det är idag tolv år sedan jag marscherade in på ett bankkontor och tog ut alla de pengar vi satt undan åt dig under graviditeten. Det var så påtagligt, så symboliskt, det kändes som att vi gav upp den dagen – men i själva verket hade vi ju gett upp flera månader tidigare, när du dog.

Jag tänkte på pengarna, den där dagen på bankkontoret. På vad de symboliserat ifråga om framtidshopp, på hur vi skojat om att vi börjat förbereda för att du skulle flytta hemifrån redan innan du föddes. Och sedan föddes du. Och flyttade. Direkt.

Under dina fyra korta levnadsdagar fick vi uppleva alltihopa i alldeles för kort version: den där första livsomdanande sköra lyckan – den omtumlande, hjärtedjupa kärleken – det smärtsamma i att du inte var frisk, inte skulle bli frisk – dödens bittra smak.

Du försvann, och kärleken blev kvar.

Och långsamt, smärtsamt, veks babykläder ihop, oanvända. Med fingrar som värkte av motvilja plockades barnvagnen, som så triumferande satts ihop, isär igen. Med ögon som var så torra att det gjorde ont i dem stod vi tillsammans och tittade vi på den plats vi hade gjort i sovrummet åt din första säng. Nu var där tomt, ett svart hål där all vår ensamhet ständigt slukades.

Och så var det undanplockat. Allt var borta, allt som skulle ha blivit ditt, allt som skulle ha fyllts med liv och glädje och färg.

Tomheten hade satt sig i huset igen. Och månaderna hade gått, och julen hade överlevts, och nyår. Och nu var det din namnsdag.

Och just på din namnsdag, hade vi bestämt, skulle dina pengar bort. Ges till en fond för sjuka barn. Så jag var på ett bankkontor och tömde ett konto, satte in på ett annat konto. Jag stod där på banken och tänkte att dessa pengar som vi gav ur djupet av vår förtvivlan skulle ge något till föräldrar som kände samma förtvivlan. Från sorg till sorg, ett kretslopp av det enda som kan hjälpa den sörjande: vänlighet.

Idag är en dag som bär ditt namn. Jag önskar att den vore en stor dag, en helgdag i hela samhället: vänlighetens dag. En dag när alla tog ut pengar och tänkte på sjuka barn. En dag när livet stannade upp, när vi insåg vad vi fått behålla, tackade för det, för dem vi har omkring oss.

Men det är ingen speciell dag, det är en helt vanlig vardag. I år en onsdag, en sådan som börjar med att jag kör barn till skolan och sedan åker till jobbet. En dag av tvättstuga och matlagning och läxläsning och tjat och barn som vill ha kramar. En dag precis som andra.

Och i tvättstugan stannar jag upp och tänker på antalet osorterade strumpor framför mig, antalet jumpapåsar och antalet rosa snurrkjolar. Och mitt i röran inser jag vad jag har. Det som står runt mig är bevis på livets kraft: sådant jag har för att jag har Ansgars syskon.

Barn som smutsar ner sig. Barn som går på jumpa. Barn som har en älsklingströja som de bara måste ha dagen därpå. Barn som sjuder av liv.

Ansgar, idag är det den dag som bär ditt namn. Idag väljer jag att göra den här dagen till en stor dag, en speciell dag. Jag stannar upp i tacksamhet över dem jag har omkring mig.

Och när jag stannar upp och tänker så kommer saknaden igen. Det gör den. Tolv år råder inte bot på det. Det gör ont igen, när snökristallerna lägger sig över mitt hjärta, som is på en fönsterruta.

Och det är som det skall vara. Saknaden är den andra sidan av kärleken. Sällsam skönhet och iskall kyla går hand i hand idag.

Din dag. 4 februari.

E har målat dig i en regnbåge. Det låter som ett bra ställe att bo på.