Jag trodde aldrig att det fanns själsfränder, någon som jag bara måste leva med i evighet. Jag trodde inte på måste, och jag trodde inte på i evighet. Jag tyckte att ”köttets lust och själens obotliga ensamhet” var mer än det perfekta uttrycket, det var det perfekta livet.

Jag fick nervösa utslag av ord som ”parmiddag” och ”fredagsmys”. Jag hatade tanken på att vara så viktig i någon annans liv. Jag hatade det lika intensivt som jag hatade byråkrati, Ulf Lundell och städning.

Och hur jag gick ifrån det tillståndet, till att vara gift med en byråkrat som ägde varenda Ulf Lundell-platta som någonsin gjorts och städar som om städning vore mindfullness, är ett mysterium för mig. Vad hände? Hur blev det så? Jag blundade en kort sekund, sänkte garden en miniminut – och plötsligt var jag gift och hade fem barn och gick på Lundellkonserter.

Jag svär att jag inte vet hur det där gick till. Själsfränder. Parmiddagar. Fredagsmys. Man kan överleva en hel del saker som man inte trodde att man skulle våga ge sig på.

Själsfränder är en väldigt komplicerad sak. Var vi verkligen förutbestämda för varandra sedan tidernas begynnelse? Eller blev vi själsfränder allteftersom åren gick?

Du är fyrtionio nu. Fjorton av de åren har vi haft ihop. Det har redan gått fjorton år. Och vi har stått inför oändlig lycka och oändlig sorg. Tätt, tätt, som stenar på en havsbotten har vi skavt på varandra, slipat av lite vassa kanter och blivit mjukare, och när de små kanterna skavts av har vi liksom rullats närmare varandra. Inga vassa taggar längre.

Vi var rätt osannolika själsfränder från början. Men nu sitter vi i botten, inbäddade nära varandra, alltmer lika varandra, av havsvattnet slitna, av livet formpressade, och sådär som stenar gör nuddar vi lite vid varandra ibland när vågorna går höga. Vi gillar varandra, det märks.

Och idag fyller du fyrtionio och nästa år fyller du femtio och här satt vi ikväll, med barnen omkring oss, och såg på film och hade fredagsmys.

Och fortfarande har jag ingen aning om hur det gick till.

Och fortfarande är jag på något sätt samma person som då, en som kan leva utmärkt utan både byråkrati och Lundell (men jag erkänner att det är skönt med någon som städar). Och du är samma person, samma kombination av regler och uppror som då. Inte förändrade, bara… två, nu.

A difference that makes a difference.

Två stenar på en botten. Och vi rullar ständigt lite närmare varandra.