Hon hejdar mig på affären, våra varuvagnar nosar på varandra som nyfikna hundar.

-Dig har jag velat prata med! säger hon med en röst som befaller mer än ber. Jag behöver ett råd. Ett expertråd kan man säga.

Det är alltid trevligt att bli utnämnd till expert. Jag ler uppmuntrande.

-Det är så att min systers son dog i cancer för två månader sedan. FÖR TVÅ MÅNADER SEDAN! Jag sätter igång att beklaga men hon viftar bort mina beklaganden som man slår efter en irriterande mygga, hon vill fortsätta att prata. Och du är ju lite av en expert på sorg, kan man ju säga, så hur…. Hur gör man?

Jag tror att hon vill veta hur hon skall stötta sin syster med familj, men det är inte det hon vill. Hon förklarar tydligt hur trötta hon och hennes man är på allt detta ältande om den döde sonen, att systern skall ha foton framme och prata om honom hela tiden, drar upp minnen och vill prata och prata och prata.

-Vill att familjen skall samlas kring graven och en massa annat rent tjafs, avslutar hon retligt och tittar uppfordrande på mig.

Hennes fråga är: Hur skall de få slut på det?

Något i mig går sönder, som om mitt hjärta var gjort av tunt glas och hon kört sin fullastade varuvagn över det. Jag hör i min upprördhet det spröda melodiösa ljudet av splintrande glas, och är överkörd in i minsta vrå i min själ. Två månader. TVÅ MÅNADER. Två månader har deras barn varit dött och nu kräver omvärlden – den nära omvärlden – en syster – att de inte ältar längre. Ömsom vrede, ömsom sorg far genom mig som två stilettvassa knivar.

Ansgar har varit död i över tolv år. Jag ältar fortfarande – inte dagligen, och inte inför alla, men kärleken dör inte för att barnet dör, och behovet av att få vara mamma, om så bara på berättelsenivån, det dör aldrig.

Jag vill skrika, ruska om henne, vråla ut min ilska över att vi lever i en värld där döden inte skall synas, där sorgen inte skall finnas, där allt skall vara fint, polerat, civiliserat. Jag vill ta tag i hennes axlar och tvinga in vett och medmänsklighet i henne, vill skrika in i hennes själ, som hon har skrikit in i min, att hon måste ta hand om sin syster, måste tillåta sin syster att vara sig själv, måste låta sorgen få rum.

Men jag gör inte det. Jag vill det – jag vill ta min varuvagn och bomba hennes varuvagn med den tills alla de ekologiska äggen längst upp är en röra på golvet och sedan dansa mina varuvagnshjul i röran och skriva: TVÅ MÅNADER! i sörjan tills hon fattar vad det är hon säger, vad det är hon kräver.

Men jag gör inte det, för en ängel går förbi just då. Jag vill gärna tro att den ängeln är Ansgar, men det kan vara en ängel som är åtta år och just, för två månader sedan, dog i leukemi. Ängeln viskar i mitt öra och frågar vad som gjorde att vi orkade, den där första svåra perioden.

Det är lätt – vi orkade för att vi hade vänner som brydde sig, familjer som orkade, släkt som tog om hand. Det funkar – om man har det, fräser jag inom mig till ängeln, samtidigt som jag tänker att om jag skulle ta de där blompinnarna hon har i vagnen och sticker små, små hål i mjölpaketet så kommer det att ligga som ett väldigt kladdigt och väldigt halt pulver över alla de där äggen som jag kan krossa. Det känns som en väldigt tillfredsställande tanke.

Men sedan tänker jag inte på det längre, för ängeln är försvunnen och plötsligt vet jag hur jag skall göra. Jag ler mjukt – det kan man göra när änglar hälsat på – för hennes uppfordrande blick och säger att det var väldigt bra hjälp för oss, när Ansgar dog, att andra människor verkade sörja också. Att Ansgars kusiner hade en bild uppe på honom, att våra föräldrar frågade om honom, att vänner ringde, att andra sörjde.

-Eh? Men jag vill ju att hon INTE skall fokusera så mycket på det.
-Tänk om hon fokuserar så mycket bara för att hon är rädd att ni skall glömma hennes son. Visa att ni också minns, det kostar inte så mycket att sätta upp en tavla på honom? Det är ju dina barns kusin.
-Barnen ville ha ett kort uppe, men vi sade nej. Vi ville inte — hon tappar resten av meningen.
-Testa, föreslår jag. Det kanske… det kanske hjälper din syster att inte fokusera så mycket. Och, tillägger jag, fast inte högt, det kanske hjälper dina barn att få sörja sin fullständigt normala, naturliga sorg över sin kusin.
-Men det är inte alls så vi tänker, inte alls det vi vill! provar hon. Ängeln är tillbaka en kort sekund och håller med ett järngrepp i min vagn, så att jag inte skall köra den över hennes tår. Jag behärskar mig, man gör det när änglar är närvarande. Ler sådär mjukt igen.
-Men tänk om det är vad din syster behöver?

Hon stirrar på mig. Jag vet inte vad som händer i hennes hjärna, men när hon står framför mig i kassakön en kvart senare så har vi båda vunnit en moralisk seger. Jag, för att hennes ekologiska ägg ligger där hela och okrossade nästan längst upp i högen av varor. Och hon, för att bredvid äggen ligger en ljusblå inplastad ram.

En ljusblå, inplastad ram. Nu ler jag, och inte mjukt, utan den upprättade moderskärlekens triumfatoriska segerleende.

Och någonstans inom mig hör jag det distinkta ljudet av en åttaårig leukemiängel och en tolvårig hjärtfelsängel som high-fivar varandra.