Det kunde ha blivit romantiskt. Det kunde ha varit rosor, och middag, en kväll tillsammans. Lite omtanke i vardagen. Lite lågmält men kärleksfullt firande av tretton år som gifta. Det kunde ha varit det.

Men så ville tvättmaskinen inte tömma ut vattnet och släppa ut kläderna, utan bara blinka med konstiga orangea lampor och ge felkoder.

Men det kunde ha varit fint, det är det vi får fokusera på. Det kunde ha varit så att vi lade barnen och sedan dinerade tillsammans, i skenet av den där femarmade ljusstaken vi fick i bröllopspresent. Vita ljus. Räkor. Vin så vitt att man tror att man sitter på en bryggkant i solnedgången när man dricker det. Lågmäld musik.

Och så blev S arg för att A hade sagt förringande saker om hans favorit-Pokemonkort, och då sade A att S:s allra bästa AngryBirdströja var ful och då sade S att A inte kunde göra riktiga voltstudsar på studsmattan och – tja, det blev liksom lite upprört, alltihopa.

Men grejen är den att det kunde ha varit romantiskt. Det måste vi komma ihåg. Det kunde ha varit vackert upplagd mat som inte innehåller ketchup, det kunde ha varit gnistrande glas och blickar som möttes.

Och sedan hände den där grejen med att hunden rymde ut över åkrarna.

Och bilden jag hade i mitt huvud av att vi gav varandra vackert inslagna presenter och skrattade mjukt och tog varandras händer och såg ut som en blandning av en schamporeklam och en instagramtävling, den bilden fick väl liksom kanske ge sig.

För att sedan var det det där med din bil och allt det där obegripliga trasslet som bara kan uppstå om man har en styrservo som liksom känner på sig att det är dags att visa världen att man existerar.

Så istället för allt det där blev det till att tömma ur alla slangar som det kan fastna hårnålar i i tvättmaskinen, en hundjakt och en gemensam insats i Volvons motorutrymme. Och sedan åt vi glass.

Och grejen är att det kunde ha varit romantiskt, känslofyllt, lyriskt, stämningsmättat.
Men då hade vi ju knappt känt igen oss.

Nu däremot fick vi ta hand om våra barn, våra djur och våra fordon. Tillsammans.

Och jag vet ingen som jag hellre skulle ta hand om barn, djur och fordon tillsammans med. Jag vet ingen som kan få mig att skratta så under en motorhuv, och ingen som kan fånga in en hund lika snabbt. Jag vet ingen som med större tålamod uthärdar pojkarnas utläggningar om varför en Pokemonförolämpning motsvarar en Angrybirdströjeförödmjukelse, eller mina skämt om hårnålar.

Så: glad trettonårsbröllopsdag, min vän. Vi firar väl som vi lever: kaos, barn, djur och samarbete.

Och om vi någon gång får ihop ett sant romantiskt firande, så får vi väl försöka uthärda även det.

 

Rätt nöjd hund som rymmer på åker.