Varje dag i hennes liv nu är en vandring från barndom till ungdom. Man kan nästan se det, kasten mellan det som var och det som skall bli. Ibland är hon det barn vi känner, ibland ser jag en vuxen titta fram ur hennes blick, en vuxen som ingen av oss känner än, inte hon och inte vi, någon som bosatt sig, som inte blivit bekväm än – en främling.

Varje dag i hennes liv är en vandring från barndom till ungdom. Dessa dagar är det så påtagligt, för hon skall byta rum här hemma. Så hon lägger det som var hennes barndom i tre högar: skänkes, slänges, behålles. Böckerna om älvor, som hon önskade så hett, som hon läste så entusiastiskt när hon gick i förskoleklass, skall bli lillasysters. De är inte längre en del av hennes liv, förstås. Men de har stått där i bokhyllan tills nu. Men nu är gränsen nådd. De böcker som får följa med är ungdomsböckerna, i tre eller sju eller en miljon delar. Det är magi, dystopi, science fiction och fantasy som är hennes världar nu.

Det som får följa med, och det som slängs. Urvalet fascinerar mig. Att stå där och balansera på kanten mellan barn och ungdom och göra urvalet: vad får vara med, vad får stanna i barndomslandet. Att flytta in i ett nytt rum, ett ungdomsrum, att hitta sin nya plats. Ett uppbrott, en ankomst.

Metodiskt plockar hon igenom hylla efter hylla, låda efter låda. Hon skrattar och ler och berättar. Lycklig över något som legat längst in i en garderob kommer hon med en lång historia om ”när jag var liten”. Barndomen är imperfekt nu. Och jag ser längtan i hennes ögon, efter framtiden, som är orörd, spännande, underbar. Från imperfektum till det perfekta.

Den blåa färgen i hennes ögon skiftar medan hon pratar med mig. Jag kan nästan fånga den, blåheten, men så bryts den, som vågor på ett hav. Stormar bort. Ena sekunden barn, nästa – inte ett barn. En vuxen, nästan.

Och det slår mig att hennes uppbrott är mitt, men hennes ankomst är inte min. Det är mig hon skall lämna i barndomslandet. Ensam som en gammal leksak. Inte nu, tack och lov, men en gång. Det gör ont, men det gör gott. Men det gör ont.

Det är som det skall vara.

Det blåa i blicken skiftar igen, hon vänder sig mot sitt packande och en sak till slår mig, med kraften av stormigt hav:
Det är när hon är ung som jag känner igen mig själv i henne. Det är när främlingen blickar ut ur hennes ögon som hon är någon annan, helt och hållet sig själv, ny. Hon håller på att växa in i en själ som är äldre än jag.