Någon är rätt så spänd inför imorgon. Någon annan har längtat i veckor. En tredje sade förvånat ”Är det imorgon? Jag trodde skolan skulle börja i höst, inte mitt i sommaren.”

Och så praktiskt är ju livet ordnat att det spelar ingen roll vad man trodde eller hoppades eller längtade till. Det är dags ändå. Skolstart.

De ligger i sina sängar och ser så unga ut. Det kan man inte säga, de känner sig självklart mycket större och mer sofistikerade än de småbarn de var för tio veckor sedan på skolavslutningen. Men de ser unga ut, oskrivna blad, som böckerna som kommer att delas ut till dem imorgon. De har packat nya skolväskor och lagt fram nya kläder. De har vässat nya pennor och organiserat om sina böcker.

Kanske är det det oskuldsfulla i det hela, som gör dem så extra unga ikväll: att inte veta vad som väntar, att ha alla sina böcker oöppnade, alla sina kunskaper framför sig, alla sina planer ännu oformade.

Det är den sortens kväll ikväll som luktar nya pennfordral, som luktar nytvättat hår, som luktar fräscha förväntningar. Det är den sortens dag imorgon som är en automatisk bemärkelsedag – de är ett år äldre, och alla deras klasskamrater med. De är större än vad de någonsin har varit förut, en högre klass.

Jag tittar in på dem och gissar att mitt ansikte och alla andra mammors ansikten som tittar på sovande barn kvällen innan skolan börjar ser exakt likadana ut. Samma blandning av rördhet, förväntan, förhoppningar, medvetenhet om hur sköra vi alla är, samma känsla av att putta dem ur boet för att se om de kan flyga.

Det är bara idag som det är så här oskrivet. Imorgon kommer de att klottra en namnteckning i de nya böckerna, ha börjat den här resan. Imorgon kommer läsåret att ha börjat ta form, börjat fyllas. Men idag är det oskrivna blad.

Det är något magiskt med oskrivna blad. Barnen vet det, magin har förtrollat dem. Och jag tror att alla vet. Jag vet och du vet. Anteckningsboken som ligger där framför dig, full av sidor som du skulle kunna vara genial på. Brevpappret som ligger där och lockar dig att skriva sådant som bör bevaras till framtida generationer. Telefonblocket som du kan fylla med picassoartat klotter. Allt som ligger där, i framtiden, orört, så nära att det känns som att man nästan skulle kunna läsa de underbara saker man ännu inte tänkt.

Det nya, färska, och det eviga, hand i hand. För även jag var barn en gång i tiden och låg i min säng och såg ung ut kvällen innan skolstart. En evig nystart, upprepad från år till år, betraktad av ett otal föräldrar som minns – minns det som var i vår ungdom, minns det som var förra året, och minns, nästan, det som ännu inte skrivits på de oskrivna bladen.

Och ändå, kära bloggläsare, är oskrivna blad till enbart för att skrivas på. Annars funkar de inte. Förblir de oskrivna har de förfelat sitt syfte. Snart kommer det att klottras i marginaler, suddas och ändras och skrivas på nytt. Och så skall det vara. Det är själva poängen, själva livet.

Men ikväll är det oskrivnas kväll, och magin vilar över barn som ligger i sängar och ser unga ut, och deras mammor som tittar på och ser ut som alla mammor i alla tider har sett ut, kvällen innan skolan börjar.