Ibland, mitt i vardagen kommer det tillbaka.

Från början var sorgen smärtsam, en glödgad pil rakt in i hjärtat. Och sedan vande jag mig. Och den som har vant sig vid en glödgad pil rakt i i hjärtat, den vet att det som kommer då är känslan av att gå med ständig värk. Värken blir mindre dramatisk och så småningom dovare. Dov, tung, meningslös omvandlas den till ett långsamverkande gift som sprider sorgsenhet, livsleda, vemod över världen.

Men inte för evigt. Nej, inte för evigt.

För en dag skrattar jag igen. En annan dag ler jag, bara för att det känns bra. Den tredje dagen fastnar jag i en film, en bok, den väns berättelse, en sång. Och upptäcker: omvärlden försvann inte. Den bara skärmades av. Tillfälligt.

Långsamt, och nästan motvilligt, flyttar jag tillbaka fokus från död till liv. Långsamt, och nästan motvilligt, märker jag att livet kan kännas bra, att skrattet är välkommet igen, leendena naturliga.

Och åren går och då och då slår sorgen ner som en bomb. Men inte en atombomb längre, utan en begränsad explosion – begränsad i tid och rum.

Och nu har det gått lång tid, nästan tretton år. Och bomberna regnar inte över mig längre, men kriget är inte över. Rätt som det är attackeras jag, rätt som det är kommer de.

Och nu är det november, och nio dagar till Ansgars födelsedag. Så jag vet att det är på väg, jag hör stridsplanen på håll. Snart bombas jag, dovt och tungt, färglöst och otäckt.

Och detta är vad jag vill säga idag: Jag vet inte ens längre om det är sorg eller glädje som drabbar. Sorgen finns där förstås, tung, långsam, deprimerande. Men ett stråk av oväntad glädje, av bubblande lycka i minnena, finns också.

Glädjen över det som Ansgar gav. Sorgen över att han togs ifrån oss. De går hand i hand.

Och jag tänker inte sortera eller bestämma, inte rubricera eller värja mig. Låt dem komma bara, känslorna. Jag behöver dem i november, behöver minnena, behöver både allt det där som gör ont, och det där hemliga bubblandet av glädje över att Ansgar fanns. Behöver smärtan, behöver sorgen, behöver dunklet.

Och mest av allt behöver jag mörkret, novembermörkret, där det inte syns skillnad på skratt och gråt, där det inte krävs av mig att jag ska vara glad eller kompetent, där känslorna får övermanna mig, brotta ner mig, binda fast mig. Jag behöver det här, för det som förut bara gjorde ont är nu mitt band till Ansgar.

Och det bandet, hur smärtsamt det än må vara, är värt att bevara, värt att bindas med, värt att dras med av. Kanske är novembermörkret det rätta stället att förvara det där bandet.

Så kom an, novembermörker. Jag rabblar inga besvärjelser, värjer mig inte, utan går ut i regnet, rakt ut i stormen, och låter mig överväldigas. Kom an, novembermörker. Jag är inte ensam här. Med mig i mörkret står tusen sinom tusen mammor som förlorat sina barn och vi vet vad vi pratar om, vi vet vad vi går igenom, vi vet alla hemligheten med smärtan som binder till glädje, med glädjen som strålar genom mörkret och sorgen.